Växter

Tallen finns i hela landet och var ett av de första trädslag som vandrade in i Sverige efter senaste istiden. Näst efter granen är tallen det vanligaste trädet i Sverige. Tallen kan växa på torra magra marker såväl som i blöta magra myrmarker. I dessa magra miljöer blir tallarna småväxta. På bördigare marker kan tallen bli över 35 meter hög och över fyra meter i omkrets.

Äldsta tallen 770 år

Tallar kan bli mycket gamla och den äldsta kända tallen i Sverige är över 770 år gammal. Även döda tallar kan bli gamla. En död tall kan stå i bortåt 300 år och kan sedan ligga kvar på marken i ytterligare 300 år. Såväl levande som döda tallar utgör viktiga livsmiljöer för många insekter, lavar och svampar.

Tallen är vindpollinerad och när den blommar i maj-juni släpper den iväg stora mängder pollen.

Mot skörbjugg

Tallveden är rik på kåda och man har tidigare framställt både tjära, terpentin och harts ur den. Tallen har också haft andra användningsområden. Linné skrev 1755: "Veden ger lysstickor åt bönderna; den feta roten brukas i eldstäder nattetid. Kolen används av bergsmännen, och veden är ett utmärkt bränsle i spisar. Saven äts begärligt av barn. Den mjukare barken tillreds till bröd åt fattiga; den äts även av svinen. Den grövre barken brukas som ersättning för kork. Dekokt på årsskotten är ett verksamt medel mot skörbjugg."

Måga värdefulla tallar

Tallen är ett viktigt träd för skogsindustrin och få storvuxna tallar blir därför gamla i Sverige idag, men på Lidingö finns många gamla värdefulla tallar kvar, både i skogarna och bland bebyggelsen. Det är relativt vanligt med gamla tallar på improduktiv hällmark, men på Lidingö finns det gott om gamla tallar även på mer produktiva marker. Det gör att ovanliga djur och svampar som är knutna till gamla tallar har goda förutsättningar att leva på Lidingö. Det gäller till exempel skalbaggen reliktbocken och svampen talltickan som verkar finnas ha ovanligt rikt just på Lidingö.

Att vi har ovanligt många värdefulla tallmiljöer på Lidingö gör att det finns fungerande ekologiska samband mellan dessa miljöer på ön och att vi har ett stort att ansvar för att bevara dessa inför framtiden.

Ek, eller skogsek som den också kallas, är ett träd som kan bli storvuxet och långlivat om det får växa på öppna gynnsamma platser. Ekar klarar sig även på magra utsatta platser men växer då långsamt och blir små och krokiga, så kallade krattekar.

Växtmiljö för många

Eken är livsmiljö för många olika lavar, svampar, insekter och andra småkryp och boplats för såväl fåglar som fladdermöss. Gamla grova ekar med håligheter som innehåller mulm kan hysa många ovanliga och utrotningshotade smådjur. Mulmen är ett rödbrunt-brunt pulver som är en blandning av nedbruten ved, extremiteter från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss och rester av gamla fågelbon och döda småkryp.

Gamla grova ekar var för några hundra år sedan vanliga i landskapet. Idag är antalet gamla ekar bara några få procent av vad det var för ett par sekler sedan, ändå är Sverige ett av de länder i Europa som har kvar flest gammelekar.

Länsstyrelsen Stockholm gjorde 2006-2015 en inventering av särskilt skyddsvärda träd i länet. Till särskilt skyddsvärda träd räknas gamla, grova och ihåliga träd.

Många skyddsvärda ekar

Stockholms län är det län i landet som har flest grova jätteekar och Lidingö är tillsammans med Stockholm och Solna de kommuner i länet som har störst antal särskilt skyddsvärda ekar per kvadratkilometer. Lidingö har därför både i ett regionalt, nationellt och europeiskt perspektiv ovanligt mycket värdefulla ekar och har därför också ett extra stort ansvar att bevara dessa ekmiljöer för framtiden.

Solvändan vänder sina guldgula blommor mot solen och följer solen vid klart väder när den blommar i juni–juli. På kvällen och vid mulet väder sluter sig blommorna.

Solvändan är en låg växt som inte klarar sig om den skuggas av höga växter. Den trivs därför på torra marker som betas eller slås och den gynnas av kalk i berggrunden.

Växer vid Södergarn

Arten har minskat i Sverige i och med att slåttermarker och magra betesmarker har minskat. På Lidingö kan du se solvändan på en slåtteräng på östra Södergarn. Här finns inte kalk i berggrunden, men istället grönsten som i likhet med kalk gör marken basisk.

Blårapunkeln är en ovanlig växt i Sverige men den växer i Kappsta naturreservat på södra Lidingö. Den räknas som en gräsfröinkomling och har troligen kommit till Kappsta och en del andra svenska trädgårdar och parker i början av 1900-talet via tyska gräsfröblandningar. Arten har inte spridit sig trots att den funnits i Sverige i drygt hundra år, men den finns kvar på en del av de platser där den lyckades etablera sig för ungefär ett sekel sedan.

Förbjuden att plocka

Blårapunkeln blommar med vacker blålila blommor i mitten av juni. Kappsta har en speciell och skyddsvärd flora. Det är därför förbjudet att plocka blårapunkeln och andra växter i naturreservatet.

Brudbröd är en relativt högvuxen ängsväxt, som i juni har skira blomställningar med små röda runda blomknoppar, lite större vita blomknoppar och vita blommor med gula ståndarknappar.

Eftersom brudbrödet är högvuxet kan det står kvar ganska länge i ängar som växer igen, men de kan inte föröka sig i hög vegetation och försvinner därför på sikt om ängarna slutar slås eller betas.

Växer vid Yttringe

Brudbrödet har stora näringsrika rotknölar som uppskattas av grisar och under nödår år har knölarna även utnyttjats som mat. Brudbröd innehåller det febernedsättande, smärtstillande och antiinflammatoriska ämnet salicylsyra och har därför tidigare använts som örtmedicin.

På Lidingö växer brudbröd bland annat på en äng vid Lövbacken i Yttringe.

Vätteros är en av ett fåtal växter i Sverige som saknar det gröna färgämnet klorofyll. Den kan därför inte ta upp energi från solljuset utan lever som parasit. Oftast parasiterar den på hassel och det är i hassellundarna i Larsbergs ekbacke växten kan ses på Lidingö.

Den rosa plantan växer upp ur jorden på våren och blommar i april eller i början av maj och vissnar sedan under sommaren. Den lever precis som vättarna större delen av tiden osynligt nere i marken.

Ormrot är en ängsväxt, som gynnas av slåtter och bete. I södra och mellersta Sverige är ormroten knuten till kalkrika marker. Vi har inte kalk på Lidingö men vi har grönsten på några platser. Grönsten gör, precis som kalk, marken basisk, vilket gör att en del kalkgynnade arter även växer på grönstensmark. Du kan hitta ormroten på en slåtteräng på östra Södergarn.

Sätter sällan frukt

Ormroten blommar i mitten av juni, men sätter sällan frukt. Det är därför ovanligt att växten sprids med frön, den sprids i stället med groddknoppar. Groddknopparna är rödbruna till färgen och lite flasklika till formen. De utvecklas nedanför de vita blommorna som sitter i ett ax i toppen av plantorna. Groddknopparna bildas helt utan befruktning och ger därför upphov till nya plantor som är genetiskt identiska med moderplantan.

Skuggnävan är vitt spridd och relativt vanlig på Lidingö, men ovanlig i Sverige som helhet. Skuggnävan kan därför ses lite som en Lidingöblomma.

Skuggnävan skiljer sig från de flesta andra svenska nävor genom att ha blekvioletta blommor. De flesta vildväxande nävorna i Sverige har mer rosafärgade blommor, medan skogsnävan eller midsommarblomstret har mörkare violetta blommor. Skuggnävan blommar från juni till september.

Prästkragen blommar i midsommartid och förknippas kanske mer än någon annan blomma med den svenska sommaren. Den är spridd över hela landet och pryder också den svenska nationaldräkten.

Korgblommig växt

Prästkragen är en korgblommig växt och det som är typiskt för korgblommiga växter är att blommorna sitter samlade i korgar. Det som vid första anblicken ser ut som vita blommor med en gul mitt är i själva verket en samling av många blommor. Prästkragen har två olika typer av blommor, dels de vita tunglika blommorna som sitter i kanten av blomkorgen och dels gula rörlika blommor som sitter i korgens mitt. De vita blommorna är honblommor som saknar ståndare, medan de gula blommorna är tvåkönade. Det är kransen av vita blommor som gett växten dess namn.

Växer i Yttringe

Prästkragen växer i första hand på ängar och i hagar. I och med att dessa miljöer har minskat i Sverige så är den idag inte lika vanlig som den varit tidigare. På Lidingö blommar prästkragarna bland annat i betesmarken vid Lövhagen i Yttringe.

Klasefibblan är sällsynt och växer i torra kalkrika betesmarker och slåtterängar. Den har alla blad samlade i en rosett vid marken vilket gör att den är känslig för att bli skuggad av högt gräs, så när gräsmarker slutar att betas eller slås så försvinner klasefibblan. Även om bladen ligger nere på marken så kan plantan bli bortåt 70 centimeter hög när den blommar.

Växer vid Södergarn

Det finns många olika fibblor och flera av dem är vid första anblicken ganska lika klasefibblan. En sak som skiljer klasefibblan från sina nära släktingar är att blomkorgarna sitter i en utdragen klase utmed stjälken och inte är samlade i en kvast längst upp i toppen.

På Lidingö kan man hitta klasefibblan på en slåtteräng vid Södergarn.

Desmeknoppen är en ovanlig lundväxt som blommar redan i april-maj med oansenliga gröna blommor. Desmeknoppens blad liknar både vitsippors och nunneörters, vilket gör desmeknoppen extra svår att hitta eftersom den ofta växer tillsammans med dessa växter. Har du tur kan du hitta arten i ek- och hassellunden vid Larsberg.

Gav Linné huvudbry

Desmeknoppens blommor gav Linné huvudbry eftersom de stred mot hans syn på växters släktskap och det sexualsystem som han använde för att systematiskt dela in växtvärlden. Desmeknoppens blommor sitter samlade i ett litet blomhuvud bestående av fem blommor. Det som är märkligt, och inte passade in i Linnés systematik, är att den översta blomman har ett annat antal kronblad och ståndare än sidoblommorna.

Mandelblomman blommar redan i maj med vita blommor som doftar svagt mandel. Den växer på mossbeklädda berghällar och i torra betesmarker. Växten är flerårig och den sprider sig med groddknoppar som bildas efter blomningen nere vid stjälkens bas. Groddknopparna gror på eftersommaren och bildar små bladrosetter som övervintrar och växer upp till nya plantor nästa år.

Växer vid Västra Långängskärret

På Lidingö kan du se mandelblomman vid bland annat Hustegaholm och i beteshagen väster om Västra Långängskärret.

Den gula svärdsliljan är en storvuxen vild iris som blommar med stora gula blommor i juni–juli. Den är relativt vanliga i södra och mellersta Sverige och en karaktärsväxt för näringsrika sjöar. Trots att Kottlasjön inte är någon näringsrik sjö så kan du hittade den längs sjöns stränder, till exempel vid klippbadet i södra delen av sjön.

Svärdslika blad

Det svenska namnet kommer av att bladen är svärdslika. Även dess latinska artnamn Iris pseudacarus har en koppling till bladens form. Psedacarus betyder falsk kalmus. Kalmus är en ovanligare strand- eller våtmarksväxt som också har svärdslika blad. Kalmus har små oansenliga blommor som sitter i en kolv, så om växterna blommar är de lätta att skilja åt. Iris betyder regnbåge och syftar på den färgrikedom som olika irisarters blommor uppvisar.

Jungfrulin är en förkortning av det äldre namnet Jungfru Marie lin. Det är en lågväxt ört med vanligen klart blå eller blålila blommar, men blommorna kan även vara rosa eller vita. Blomningstiden sammanfaller ganska väl med skolornas sommarlov från början av juni till slutet av augusti.

Ökar mjölkproduktionen

Den har tidigare ansetts kunna öka mjölkproduktionen hos såväl kreatur som hos människor. Den var därför eftertraktad i djurfoder och har även används som örtmedicin. Artens latinska namn Polygala betyder just mycket mjölk.

Växer vid Södergarn

Arten gynnas av bete och slåtter och försvinner ganska fort om hävden upphör. Jungfrulinet har kortlivade frön med ett fettrikt bihang som lockar myror att sprida fröna. På Lidingö kan du se jungfrulin ibland annat betesmarkerna vid Västra Långängskärret och på slåtterängen i östra Södergarn

Är en lågvuxen växt med krypande stammar som kan bilda mattor i magra betesmarker, öppna skogsbryn eller glesa skogar. Bladen är undertill ullhåriga, vilket hjälper växten att inte torka ut i de torra miljöer den vanligtvis växer i. Bladen är ofta ihopvikta för att minska avdunstningen.

Enkönade plantor

Kattfoten blommar i maj-juni med vita eller rosa blomkorgar. Plantorna är enkönade och bildar antingen hanblommor eller honblommor. Blomkorgar med hanblommor är rundare och bredare än blomkorgar med honblommor som har en mer avlång form. Korgarna med hanblommor är ofta vita medan honkorgarna oftast är rosa.

Växer i södra Yttringe

Kattfoten har minskat i och med att öppna marker växer igen. På Lidingö kan du hitta kattfot i en gles tallskog i södra Yttringe.