Huvudinnehållet startar här
Invasiva växter
Invasiva främmande arter har flyttats från sin ursprungliga livsmiljö. I sin nya livsmiljö kan de sprida sig ohämmat, vilket hotar den biologiska mångfalden och kan orsaka stora skador på viktiga verksamheter i samhället.
Förbud mot spridning av invasiva arter
Invasiva, främmande arter är ett växande problem i Sverige och globalt. De är svåra att bli av med när de väl har etablerat sig. Därför är det viktigt att så tidigt som möjligt bekämpa de invasiva arterna. För att minska spridningen av arterna finns det både EU-lagstiftning och svenska regler som kompletterar EU-förordningen.
Arter på EU:s förteckning omfattas av ett totalt förbud, vilket innebär att ingen får handla med, sprida, låta växa eller hantera dessa arter. Alla markägare, både kommuner och privata, är skyldiga att bekämpa dessa arter.
Utöver EU:s förteckning finns det andra invasiva arter på ön som vi behöver bekämpa.
Vad gör jag om jag hittar en invasiv växtart?
Rapportera ditt fynd
Det är viktigt att rapportera fynd av invasiva arter för att deras utbredning i landet ska kunna följas.
Enklast rapporterar du på invasivaarter.nu. Här kan du rapportera alla invasiva främmande växter och djur som tas upp på EU:s förteckning, och några vanliga främmande arter som ine är EU-listade. Några av dem finns redan i Sverige och andra riskerar att komma hit.
På artfakta kan du rapportera alla arter som finns i Sverige inklusive alla invasiva främmande arter. (Du behöver registrera dig som användare).
Arter som är vattenlevande kan rapporteras in via Rappen.
Fynd på Lidingö
Om du hittar en invasiv art på ön vill vi gärna att du rapporterar in det till oss via felanmälan för vi ska kunna kartlägga spridningen. Om du har rapporterat fyndet på Artportalen eller Invasiva arter, behöver du inte anmäla till oss.
- Fotografera växten, både blommor och blad för att vi ska kunna bedöma om det är en av de invasiva arterna.
- Ange så exakt plats som möjligt för att vi ska kunna hitta växten när vi inventerar.
Så bekämpar du och hanterar avfallet
Bekämpning av invasiva växtarter hanteras på olika sätt och det finns flera olika metoder för respektive art. Mer information om lämpliga bekämpningsmetoder finns på Naturvårdsverkets webbplats.
Det är förbjudet att dumpa trädgårdsavfall utanför din trädgård. Trädgårdsavfall som dumpas i naturområden medför en stor risk för att invasiva arter sprids i naturen. Det är inte bara invasiva främmande växter på EU:s artförteckning som sprider sig ohämmat i naturen. Även andra trädgårdsväxter kan sprida sig och tränga undan den naturliga växtligheten när de dumpas i naturen. Exempel på trädgårdsväxter som ofta återfinns i naturen på Lidingö är oxbär, vintergröna, mahonia, parksallat och snöbär.
Tänk på att förpacka växterna väl i sopsäckar så att risken för spridning av frön och andra grobara delar minimeras under transport och hantering. Invasiva växter kan slängas i en särskild container på Södergarns trädgårdsavfallsanläggning och Stockby returpark SÖRAB. Växterna ska vara jordfria och läggas i väl förslutna sopsäckar innan de lämnas där. Invasiva växter får inte sorteras som vanligt trädgårdsavfall och på Lidingö kan man inte heller slänga dem i brännbart. För hushåll finns möjlighet att lämna större mängder avfall av invasiva växter på Hagby återvinningsanläggning i Täby.
Jordmassor
Jordmassor som riskerar innehålla grobara delar av invasiva växter, som frön eller rotdelar (de kan vara mycket små) kan inte lämnas på Södergarn. Ragn-Sells återvinningsanläggning i Högbytorp utanför Stockholm tar emot jordmassor kontaminerat med invasiva växter. Observera att man måste föranmäla sig hos en säljare på företaget. Det är bra om uppkomst av massor med invasiva växter helt kan undvikas eftersom massorna innebär en mycket stor spridningsrisk i hela hanteringskedjan och är svåra att behandla hos mottagaren.
- Säker avfallshantering för att undvika spridning av invasiva växter, Naturvårdsverkets webbplats
Länk till annan webbplats. - Invasiva växter, Sörabs webbplats Länk till annan webbplats.
Skyldighet enligt avfallsförordningen
Enligt avfallsförordningen ska den som har bioavfall/trädgårdsavfall hantera parkslide och invasiva främmande arter som finns upptagna på EU:s förteckning separat från övrigt bioavfall.
Att tänka på:
- Töm inte akvarier i naturen.
- Dumpa inte trädgårdsavfall i naturen.
- Släpp inte ut invasiva djur i naturen.
- Se över vad du köper och planterar i trädgården. Artabanken har gjort en riskklassificering av över 1000 arter:
Rapport klassifisering av främmande arter, pdf Artdatabankens webbplats Länk till annan webbplats.
- Ta inte med arter eller frön hem från utlandet.
- Om du eller ett företag du anlitat ska gräva, kontrollera om invasiva arter finns och se till att kunskap finns om hur det ska hanteras.
- Välj inte invasiva arter när du skaffar husdjur.
Invasiva arter på EU:s artförteckning
Jätteloka, jättebalsamin och syrenslide är tre arter som bedöms vara särskilt skadliga och som finns på Lidingö. Arterna omfattas av en rad förbud och det är du som fastighetsägare som är ansvarig för att ta bort dem om de finns på din mark. Lidingö stad arbetar aktivt med att bekämpning och spridningskontroll av dessa arter i enlighet med gällande lagstiftningen.
Arterna är listade på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att de är förbjudna att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig. På Naturvårdsverkets webbplats finns information kring vad ska göra om du hittar växterna i naturen.
Jätteloka
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) är storväxt och kan bilda mycket stora och täta bestånd. Dess växtsaft kan i kombination med solljus orsaka svåra blåsor på huden. Växten kan bli upp till tre meter hög och har stora blad som effektivt konkurrerar ut all annan örtflora. Jättelokan producerar dessutom tusentals frön och ett bestånd kan därför snabbt mångdubbla sin storlek. Tack vare sin storlek är jättelokan lätt att känna igen. Den kan också förväxlas med andra stora flockblommiga växtarter som kvanne, strätta och björnloka, vilka alla dock är mindre än jättelokan.
Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort fröställningar kontinuerligt under många år till dess att fröbanken i jorden är utarmad. Det är viktigt att se till att fröställningarna inte lämnas kvar i området.
Jätteloka, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Jättebalsamin
Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) är en storvuxen växt, som finns i stora bestånd på många håll i landet och kan sprida sig över långa avstånd. Den finns etablerad i förvildade bestånd sedan 1918 och är vanligt förekommande i hela landet, förutom Norrlands inland.
Spridning av jättebalsamin kan förhindras genom att slå den innan den blommar och sätter frö. Se till att ta bort alla fröställningarna eftersom fröna kan eftermogna. Gå igenom området senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växter som har grott från frön i marken. Var försiktig vid hantering av växten, frön och jordmassor som kan innehålla frön.
De ska inte komposteras utan förbrännas eller lämnas till återvinningscentral.
Jättebalsamin, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Syrenslide
I Sverige förekommer syrenslide (Rubrivena (tidigare Koenigia) polystachya) i miljöer där den har spridit sig från trädgårdar eller parker, dock i ganska begränsad omfattning. Den konkurrerar med inhemska arter om utrymme och solljus vilket på sikt kan leda till att inhemska växter och insekter trängs undan. Den bildar täta bestånd som är svåra och dyra att bekämpa. Arten kan sprida sig och slå rot sig från väldigt små fragment av stam eller rot. Den tros inte kunna sprida sig med mogna frön i Sverige i dagsläget.
Syrenslide, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Smal vattenpest
Smal vattenpest är en flerårig vattenväxt som lever i sötvatten och i brackvatten. Den bildar täta bestånd som tar plats och hindrar solljuset att tränga ned i vattnet vilket påverkar inhemska vattenlevande växter starkt negativt. Arten bildar långa slingor med stjälkar, som kan bli upp till ett par meter långa. Bladen är ca 3,5 centimeter och sitter i kransar längs stjälken. Den blommar med små (som högst 8 mm breda) vita blommor i toppen av stjälkarna. Arten förökar sig med lösa växtdelar som sprids med vatten eller transporteras med hjälp av fåglar och människor.
Det kan vara svårt att skilja smal vattenpest från vattenpest (Elodea canadensis). Men bladen hos smal vattenpest är spetsigare i toppen och betydligt smalare och längre än hos vattenpest. Typiskt för smal vattenpest är att de långa bladen är kloböjda bakåt, åtminstone i de yngre delarna av slingan. Blommorna är små och oansenliga hos båda arterna men vattenpestblommorna kan skifta mer åt vit-lila än smal vattenpests blommor som oftare är grön-vita. Om du är osäker på artbestämningen så kan du på Artportalen rapportera in ditt fynd som ”vattenpester” i stället. Bifoga då gärna också en bild.
Smal vattenpest, Havs- och vattenmyndighetens webbplats Länk till annan webbplats.
Andra invasiva arter på ön
Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten arbetar med att ta fram en nationell förteckning över invasiva främmande arter med särskild betydelse för Sverige. Ett förslag till nationell företeckning finns framtaget och förväntas beslutas av regeringen under 2024.
Flera av de föreslagna arterna gör redan nu stor skada i naturen och Naturvårdsverket uppmanar därför till åtgärder för att minska spridningen och utbredningen av dessa arter.
Nedan listas ett antal invasiva arter som finns på Lidingö:
Blomsterlupin
I Sverige noterades blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) första gången som förvildad 1870 i Skåne. Lupinen är etablerad i hela landet förutom Norrbottens inland och norra fjällen. Arten sprider sig snabbt och är vanligt förekommande längs vägar, järnvägar och ruderatmark samt i trädgårdar.
Blomsterlupin omfattas i dag inte av den lagstiftning som rör invasiva främmande arter, men eftersom den är mycket invasiv rekommenderar Naturvårdsverket att man avstår från att plantera den och försöker förhindra att den sprider sig om man har den på sin mark.
Bidra gärna till att bekämpa blomsterlupin genom att slå den innan den sätter frö, slå gärna flera gånger på en växtsäsong. Vid en mindre förekomst kan du ta bort hela växten genom att gräva eller dra upp den.
Blomsterlupin, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Parkslide
Parkslide, släktingen jätteslide och hybriden hybridslide är alla seglivade växter med mycket stor spridningskraft, som snabbt kan ta över stora områden och tränger ut andra arter. De är stora problem i trädgårdar och i infrastruktur och är mycket svåra att bekämpa.
Naturvårdsverket rekommenderar att du avstår från att plantera parkslide, jätteslide och hybridslide och att du hanterar dem mycket försiktigt om du har dem på din mark. En felaktig hantering eller bekämpning riskerar att leda till ökad spridning. Om parksliden inte är ett problem där den växer eller breder ut och sprider sig rekommenderar Naturvårdsverket att du väntar med åtgärder. Under tiden är det klokt att ha växten under uppsikt för att kunna notera om den börjar sprida sig. Du kan till exempel markera ut ytterkanterna på beståndet med pinnar eller liknande.
Informationen om parkslide (Reynoutria japonica, tidigare Fallopia japonica) är giltig även för släktingen jätteslide (Reynoutria sachalinensis) och hybriden hybridslide (Reynoutria x bohemica).
Parkslide, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Vresros
Vresros (Rosa rugosa) är en storväxt och mycket härdig buske som klarar av både bränning, perioder av torka, höga temperaturer och sandtäckning. Vresros är en mycket invasiv art, men observera att det är ursprungsarten Rosa rugosa som bedöms vara invasiv. Sorter och hybrider av arten är mer eller mindre sterila och betraktas inte som invasiva. Det innebär i praktiken att enbart ursprungsarten Rosa rugosa som har enkla blommor är invasiv. Första noteringen av förvildade vresrosor i Sverige är från Lidingö där den påträffades på en järnvägsbank 1918.
Vresros, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Spärroxbär
Spärroxbär är en vedartad, flerårig, lövfällande buske. Den var populär under
1960- och 1970-talen som trädgårdsväxt. Växten sprids lätt med hjälp av fåglar som
äter av de röda bären som sitter kvar en bit in på vintern. När växten får fäste i
naturen kan den tränga undan vår inhemska flora. Bären är inte ätliga för oss.
Det viktigaste är att sluta odla arten (liksom flera andra främmande oxbär) och att få bort den från trädgårdar och parker. Spärroxbär är svår och kostsam att bli av med när den väl har etablerat sig, men det kan göras genom återkommande röjning, eftersom arten skjuter nya skott från jordstammen, eller genom uppgrävning i sandiga miljöer.
Kanadensiskt gullris
Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) är en flerårig ört som kommer från östra Nordamerika. Växten har odlats som prydnadsväxt och sprids fortfarande från många trädgårdar i Sverige. Det är mycket viktigt att växten inte får möjlighet att sätta frön som kan spridas till omgivningen. Varje planta kan ge upphov till flera tusen frön per år och dessa sprids effektivt med vinden.
Kanadensiskt gullris, Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats.
Vintergröna
Vintergröna (Vinca minor) är en delvis förvedad, vintergrön perenn med upp till en meter långa krypande och rotslående stjälkar. Bladen är äggrunda, kala och glänsande mörkgröna med ljusa nerver, sitter parvis och blir upp till 4,5 cm långa. Blommar i maj-juni med oftast blålila (ibland vita eller rödlila) blommor. Kan bilda mycket täta, marktäckande bestånd över åtskilliga kvadratmeter som tränger undan annan lågvuxen vegetation.
Snöbär
Symphoricarpos albus Snöbär är en cirka 1–2 meter hög buske med små ljusröda blommor och vita saftiga bär (10–15 mm breda) som ursprungligen kommer från Nordamerika. Arten har odlats i Sverige sedan åtminstone 1800-talet. Snöbär har hög invationspotential och den sprider sig alltmer ut i naturen. Busken bildar täta bestånd och sprider sig främst med rotfragment och rotutlöpare, men även med frö. Bären äts inte av fåglar, troligen på grund av att de smakar illa och har en oattraktiv färg. Den tål både skugga och solöppet.
Häckspirea
Häckspirea (Spiraea salicifolia) är en buske med ljusrosa eller vita blommor som blir upp till en och en halv meter hög. Blomställningen är tät cylindrisk och koniskt. Arten kommer ursprungligen från Sydosteuropa och Nordostasien och är en populär trädgårdsväxt. Den hittas ofta i trädgårdar, vid gamla hus, vägkanter och komposter där folk slänger trädgårdsavfall. Häckspirean, och även andra spireaarter, kan sprida sig rikligt med rotskott. Risken för invasivitet är hög.
(pdf, ERROR: NO SIZE)