Område B. Nordöstra Lidingö

Namnet Hustegaholm kommer från den betesholme som tillhörde granngården Hustega. Ännu på 1600-talets kartor anges platsen som en holme, men landhöjningen ändrade successivt landskapet. Numera avskiljs Hustegaholm i väster från resten av Lidingö endast av ett tidvis vattenfyllt dike.

Platsen arrenderades först och köptes därefter 1774 av assessor Olof Lettström som även hade brukat gården Hustega. På 1780-talet lät Lettström plantera den lindallé utmed uppfartsvägen till Hustegaholm som delvis i hamlat skick fortfarande finns kvar. Under hans tid uppfördes här också en stor timrad oljefärgsmålad huvudbyggnad i två våningar och två lägre flyglar.

Vid 1700-talets slut och under tidigt 1800-tal bytte Hustegaholm ofta ägare och många yrken finns representerade i ägarlängden, en grosshandlare, tullfiskal, sidenhandlare, kamrer, general och överstelöjtnant.

Vaxljustillverkning och bokförläggning

År 1825 förvärvades Hustegaholm av fabrikör Fredrik Modin som sju år senare flyttade hit sin fabriksmässiga vaxljustillverkning från Stockholm. I sin tjänst hade han sex arbetare och under ett år kunde ca 30000 ljus tillverkas. Konkurrensen från den mer effektiva framställningen av stearinljus i Stockholm gjorde dock att vaxljusfabriken lades ner i början av 1840-talet.

Bokförläggare Peter Herzog köpte Hustegaholm 1880 och renoverade byggnaderna samt utvidgade trädgården. Sommaren 1898 hyrde författaren Gustaf af Geijerstam med familj en bostad i huvudbyggnaden. I Geijerstams djupt personliga roman Boken om Lillebror skildras med inlevelse familjens sommarbosättning på Hustegaholm.

År 1904 köpte ingenjör Hjalmar Andersson (senare Arwin) Hustegaholm och åtta år senare revs den då rätt förfallna huvudbyggnaden. Stället användes som sommarbostad av familjen Arwin. Sedan 1964 ägs Hustegaholm av Lidingö stad.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

I äldre tider vandrade masar och kullor söderut från Dalarna för att söka säsongsarbete framför allt i huvudstaden. De arbetade bland annat med byggen, roddtrafik och skötsel av kyrkogårdar, parker och trädgårdar.

År 1902 bildades Dalaföreningen i Stockholm. Under första världskriget rådde brist på baslivsmedel, framför allt potatis. Man sökte därför lämplig mark i Stockholms närhet för att få möjlighet att odla trädgårdsprodukter. År 1918 fick Dalaföreningen av AB Lidingö Villastad arrendera 8 hektar på Bosöns östra sida för att anlägga ett område för koloniträdgårdar.

På 1920-talet uppfördes här i skogsbrynet ett tjugotal små stugor om 15 kvm. De kläddes med rödmålad liggande panel, och fick spröjsade fönster, fönsterluckor och förstukvist med stolpar i ”dalastil”. Fram till 1953 hade ett fyrtiotal stugor tillkommit. Därefter förbjöds ytterligare byggnation. Idag är många av dem om- och tillbyggda. För att få tillgång till en stuga fordras än idag en anknytning till Dalarna.

Vid infarten ligger den, på 1990-talet ombyggda, stora dansbanan. Den centrala platsen, Lekvallen, pryds av en midsommarstång hämtad från Svärdsjö. Här ligger också en bystuga som 1930 fick sin utformning inspirerad av Dalarnas äldre bebyggelse och där föreningen håller sina möten. Vid Södergarnsviken har anordnats en badplats och sedan 1940-talet finns en bastu inrymd i ett knuttimrat härbre som flyttats hit från Dalarna. 

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Vid Hustegafjärdens nordvästra strand ligger Karlsro som styckades av från Östra Yttringe 1868. Samma år uppfördes huvudbyggnaden.

Den åttkantiga glaspaviljongen har sin ursprungliga dekorerade prägel, med byggår 1877. Vid stranden står en sommarvilla, som byggdes på 1880-talet.

Denna information finns endast på webben, platsen saknar fysisk kulturarvsskylt.

Text av Lidingö stad och Lidingö Hembygdsförening.

Gården är känd sedan medeltiden som Östra yttre ängen, där östra betecknar förhållandet till huvudgården Vikby, senare kallad Bo gård. Namnet ”Ytra aengia” finns i ett köpebrev från 1381. Gårdsbebyggelsen låg ursprungligen på höjden öster om Gråviken, där man vid sidan om gångvägen kan urskilja husgrunderna. Efter en brand omkring 1770 flyttades gården österut till det nuvarande läget.

År 1793 blev häradshövdingen Anders Nordell ägare. Mangårdsbyggnaden byggdes på med en våning och fick sin nuvarande utformning. Det putsade stenhusets norra fasad pryddes med byggherrens initialer och byggnadsåret, A 1801 N, i smidda ankarjärn. På husets framsida finns en altan med balkong över som tillkom under 1900-talet. Den sengustavianska inredningen är till stora delar bevarad.

Till gårdsbebyggelsen hör även den så kallade förvaltarvillan och trädgårdsmästarvillan.

Östra Yttringes ägor omfattades under 1800-talet av cirka 70 tunnland öppen jord samt skog. Från gårdens jordbruksepok finns det rödfärgade timrade sädesmagasinet kvar.

Samtliga bostadshus är i privat ägo.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Sommarnöje

För de välbärgade stadsborna var det sommarens nöje att, för några månader, kunna lämna Stockholm, där det i sommarvärmen stank från gator och bakgårdar. Redan vid 1700-talets mitt lockades huvudstadsborna av det idylliska landskapet på Lidingö. Dessa vistelser skapade en ny bostadsform som med tiden kom att kallas Sommarnöje. Först vid 1800-talets mitt började den egentliga sommarvillan att uppföras.

På Östra Yttringe gårds ägor avstyckades under 1860-talet mark för några av stockholmstraktens äldsta sommarvillor. Dessa hette Kristinehäll, Fredrikshäll, Eriksberg, Hedvigsberg, Karlsro och Bellevue. På platsen för Kristinehäll låg sedan tidigt 1800-tal en enkel knuttimrad fiskarstuga som utgör kärnan i den nuvarande villan. Kristinehäll byggdes kring 1865 som sommarställe av vinhandlare Johan Björk och villan fick sitt nuvarande utseende, med två hela våningsplan och dubbla verandor, på 1880-talet. En stor strandtomt med sjöstuga och växthus ingick i fastigheten. Vinhandlare Björk hade en anställd trädgårdsmästare på sommarstället.

Träpanel, sadeltak och lövsågade mönster

Den ockragula villan har, trots en senare gavelutbyggnad, en ursprunglig karaktär med fasad av liggande hyvlad träpanel, ett flackt plåtlagt sadeltak samt dekorativa lövsågade mönster på de tre gavelpartiernas överdelar. Sådana mönster förekommer även på fönsteromfattningar och runt flera dörrar.

En avgörande betydelse för tillkomsten av sommarnöjen i större skala var reguljär ångbåtstrafik med huvudstaden. Gården Östra Yttringe fick det redan sommaren 1861. Strax söder om Kristinehäll låg gårdens stenlagda brygga, numera bara en stensamling i vattenbrynet. Ångbåtstrafik förekom fram till 1930-talet men därefter började busstrafik trafikera Elfviksvägen.

Sedan 1980-talet är Kristinehäll och angränsande byggnader, bland annat den strandnära 1870-talsvillan Kristinetjäll, inredda som året-runt-bostäder.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Längst ut på den nordöstra delen av Lidingö ligger Elfviks gård med jordbruk, herrgårdspark, restaurang och ridstall.

Från 1300-talet och fram till 1775 tillhörde Elfviks gård Djursholms gods. Släkten Banér sålde det lilla arrendejordbruket till den förmögne hovgulddragaren Petter Widman på 1770-talet. Han lät bygga den vackra herrgårdsbyggnaden som du kan se i dag. CM Bellman var en flitig gäst på Elfvik och han komponerade visan "Glada bygd så täckt belägen", ofta kallad Lidingösången. Gården ägs sedan 1946 av Lidingö stad.

Elfvik gårds ägare

Petter Widman ägare 1774 -1790

Petter Widman blev den förste ägaren till Elfviks gård, som friköpts från släkten Banérs fideikommiss i Djursholm. Han betalade 60 500 daler kopparmynt för egendomen. Han var bosatt i Gamla Stan i Stockholm. Till yrket var han hovgulddragare och tillverkade tränsar och tofsar till arméns uniformer men även till hovet. Widman var en aktad och förmögen man. Han avsåg att använda gården som sommarnöje men kom att använda den mer stadigvarande.

Petter Widman hade kontakter med framstående och kända stockholmare både i arbetslivet och privat. Han var medlem i flera ordnar; Arla Coldinuorden, Par Bricole och Timmermansorden. I dessa ordnar fanns också Carl Michael Bellman, som kom att bli en trogen gäst hos familjen Widman på Elfvik. Där levde man idylliska dagar med glatt sällskapsliv. Bellman har tillägnat Widman 31 dikter, inte minst Lidingösången ” Glada bygd så täckt belägen”.

När Petter Widman avled 1790 sålde hans söner gården till fabrikör Lars Fresk.

Lars Fresk ägare 1796–1830

Lars Fresk, textilhandlare från Hudiksvall, flyttade 1794 med sin familj till Stockholm för att idka siden- och klädeshandel. Han ansökte om att få bli borgare och näringsidkare i huvudstaden, men ansökan avslogs. Tillsammans med sin svåger Johan Petter Westman, köpte Lars Fresk 1796 hemmanen Elfvik, Rävvik och Västra Yttringe skogsdel på Lidingö.  Han avsåg att anlägga en klädesfabrik på Elfvik.

Fresk var inte bara fabrikör utan också lantbrukare. Han strävade efter att ”sammanbinda jordbrukets glada yrke med fabriksrörelsen”, som han skrev i en ansökan till riksdagen om ekonomiskt bistånd. Förutom jordbruksmarken anlade han en humlegård och en trädgård med ett hundratal fruktträd, bärbuskar och rotfrukter.

Fresk engagerade sig också för socknens bästa. Han var bland annat en av initiativtagarna och finansiärerna till Larsbergs flottbro, som togs i bruk 1803 och förband Lidingö med Djurgårdslandet. Brostugorna vid Larsberg och vid Lidingöbro tillkom genom Lars Fresk. Stadsdelen Larsberg är uppkallad efter honom.

Tornet på Lidingö kyrka är en donation 1817 av Lars Fresk . I mitten på 1820-talet tvingades Fresk på grund av konkurs lämna Elfvik och gården såldes på exekutiv aktion. Fram till 1846 fanns flera ägare av Elfviks gård.

Johan Fredrik Stahre, ägare 1846–1874

Stahres tid förknippas främst med Nils Gustaf Dahlbloms väggmålningar i mangårdsbyggnadens salong. Stahre med sin familj deltog aktivt i Lidingös sällskapsliv.

Erik Gustaf Heijkensköld, ägare 1874–1883

Näste ägare Erik Gustaf Heijkensköld ville bli bofast på Elfvik och han inledde ett rikt umgängesliv med en rad kalas och festligheter. Hans önskan var att få igång jordbruket. Heijkensköld råkade dock i ekonomiska svårigheter och tvingades sälja.

Johan Olof Ålander, ägare 1883–1889

Ålander bodde aldrig på gården och den förföll under hans tid.

Albert Janse, ägare 1889–1937

År 1889 förvärvade makarna Janse, löjtnant Albert Fredrik Daniel och hans hustru Caroline Elisabeth född Swartz, Elfviks gård för 134 000 kronor. De hade länge letat efter en egendom där de kunde bruka jorden och skapa ett lanthem för sin familj.

Makarna Janse ägnade kraft och energi åt att dra igång lantbruket, som legat i träda och att renovera den förfallna mangårdsbyggnaden. Den förvildade parken rensades och gräsmattan, som finns där ännu idag, anlades.

Elfvik blev ett mönsterjordbruk, som drevs med moderna metoder. Albert och Elisabeth var måna om sina arbetare och anställda. Värdparet blev högt älskade av gårdens folk och Albert kallades ibland ”Albert den gode”.

Albert Janse ägnade också många år av sitt liv till lokalpolitiken. Han var en följd av år ordförande i Lidingös kommunalnämnd och satt även i landstingets styrelse.

År 1932 donerade familjen Janse Fågelöudde till Lidingö stad med avsikt att anlägga ett friluftsbad för att lära barnen simma. En tomt vid Långnäs skänktes också till staden för att Elfvik skulle få en skola. Skolhuset revs så sent som 1973.

I januari 1937 avled Albert Janse, bara något år efter sin hustru. Arvingarna sålde gården 1946 till Lidingö stad med förhoppningen att den skulle förbli ett levande lantbruk.

Efter Janse

Lidingö stad upplät därefter Elfviks gård till konvalescenthem. Inom staden pågick diskussioner om Elfviks framtida användning. År1983 presenterade staden ett förslag att Elfviks gård skulle bli en konferensanläggning. Motståndet bland lidingöborna blev kraftfullt. Lidingö Hembygdsförening sände ut uppropet ”Rädda Elfvik”. Protesterna ledde fram till att staden tog tillbaka sitt förslag och beslutade att istället renovera mangårdsbyggnaden och behålla gården och jordbruket i kommunal ägo.

Byggnaderna på Elfviks gård

Namnet Elfvik, eller Aellevik, som det stavades i ett dokument från slutet av 1300-talet, betyder ”al(skogs)viken”. Det syftar på de många alar som växte och fortfarande växer längs vikarna.

1. Mangårdsbyggnaden
   Mangårdsbyggnadens äldsta delar, mittpartiet, uppfördes 1775, som sommarbostad av den förmögne hovgulddragaren Petter Widman i Stockholm. På denna plats fanns sedan tidigare en timrad gårdsbyggnad, som nu ersattes med en i sten.
   
   Byggherrens initialer P.W. och byggåret återfinns på ankarslutarna på den norra fasaden. Från Widmans tid finns också två vackra kakelugnar från Rörstrands porslinsfabrik med hans initialer samt gyllenlädertapeter på bottenvåningen bevarade.
   
   Gårdens näste ägare fabrikör Lars Fresk lät 1811 bygga till mangårdsbyggnaden. En senare ägare var lantbrukaren Johan Fredrik Stahre. På 1850-talet lät han konstnären Nils Gustaf Dahlblom dekorera väggarna i stora salongen med romantiska landskap.
   
   Premiärlöjtnanten Erik Gustaf Heijkensköld, behövde av familjeskäl större utrymme. En övervåning kom till och taket byggdes om till ett tegelklätt sadeltak.
   
   Albert Janse inledde en totalrenovering av byggnaden, som vid tiden för hans köp 1889 var närmast obeboelig. Huvudbyggnaden var fylld med bråte och tomma vin- och punschbuteljer. Istället för att riva anlitades arkitekterna Agi Lindegren och Lars Israel Wahlman för upprustningen. Det tidigare mangelrummet byggdes om till bibliotek och försågs med väggfasta bokhyllor och en öppen spis i jugendstil. Gyllenlädertapeterna flyttades till den nya stora matsalen och man satte ekpanel där tapeterna inte räckte till. Några sanitära bekvämligheter fanns till en början inte i bostadshuset. Det skulle dröja in på 1900-talet innan vatten, avlopp och elektricitet kunde dras in. Lantbruksdelens byggnader rustades upp och nya tillkom.
   
   Under andra världskriget bedrev försvaret under åren 1940 – 1943 avancerad signalspaning från Elfviks gård.
   
   År 1946 sålde familjen Janse gården till Lidingö stad. Mangårdsbyggnaden användes fram till 1977 som konvalescenthem. Staden genomförde därefter en genomgripande renovering och huset har sedan dess varit uthyrt till servering, festlokal och konferenser.
   
   
2. Mejeri
   Mejeriet uppfördes 1889 på en äldre murad stengrund. På denna grund hade dessförinnan stått en drängstuga och ett timrat bostadshus med ett 20-tal rum. Det senare revs 1830. Mejeriet användes för gårdens mjölkproduktion och som förråd för frukt och rotfrukter. Fram till 1940 kunde gården förse många lidingöbor med närproducerad mjölk.
   
   
3. Magasin
   Byggnaden är ett spannmålsmagasin i tre våningar, som uppfördes 1882. På platsen låg tidigare arbetarbostäder, som Lars Fresk låtit uppföra. Magasinet används idag som förrådsbyggnad. I en del utrymmen anordnas ibland sammankomster.
   
   
4. Stall med höskulle
   Den före detta ladugården är nog den mest framträdande av gårdens lantbruksbyggnader, som idag används som stall. Dess södra del, som är den äldsta, uppfördes under Fresks tid, närmare bestämt 1802. Ursprungligen användes den för mjölkkor och arbetshästar.
   
   
5. Lilla stallet
   Byggnaden uppfördes under senare delen av 1800-talet som djurhus och har använts för bland annat grisar, höns och hästar.
   
   
6. Sadelkammare
   Huset, som byggdes under 1800-talets senare hälft, var ursprungligen vagnsverkstad men inrymmer idag sadelkammare.
   
   
7. Verkstad
   Byggnaden är från senare hälften av 1800-talet. Den ursprungliga trästommen finns kvar och är väl synlig i liderdelen.
   
   
8. Ladugård, loge
   Byggnaden uppfördes som foderlada under 1800-talet. En vällingklocka bär inskriften Johan Fredrik Stahre.
   
   
9. Smedjan
   Smedjan ligger vid Bjälbovägen, i backen strax norr om stallbyggnaden. Den uppfördes troligen under senare delen av 1800-talet. Invändigt består smedjan av ett enda rum med jordgolv. Vid västra långväggen står den stora ässjan kvar, murad i hårdbränt tegel och med en kraftig skorsten i tegel.
   
   
10. Båthus och tvättstuga
    Nere vid stenkajen ligger en tvättstuga, som vanligtvis kallas ”Sjöstugan” men ”Bykhuset” förekommer också, och ett båthus. Dessa byggnader är troligen uppförda i slutet av 1800-talet.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Petter Widman lät, i slutet av 1700-talet, uppföra ett torn eller kastell med batterier och ”Utan-Wärk” (befästning mellan huvudvall och fästningsvall) på en höjd strax söder om Elfviks gårdsbyggnad. Widman var förmögen och till yrket hovgulddragare som tillverkade tränsar och tofsar till arméns uniformer samt till hovet.

Han hade kontakter med framstående och kända stockholmare både i arbetslivet och privat. Han var medlem i flera ordnar; Arla Coldinuorden, Par Bricole och Timmermansorden.

Den 14 augusti 1787 invigdes kastellet och för invigningsceremonin svarade bröderna i Arla Coldinuorden till vilken Widman lät skänka kastellet.

Ceremonin var högtidlig och det förkunnades att kastellets namn skulle vara Ophir. (Namnet Ophir åsyftar den plats dit Salomon lät sända sina skepp). Ett Coldinukors restes och kanonerna på kastellet sköt salut, liksom från de på redden liggande Caravellerna.

Efter att kastellet invigts, skedde ”under Fäldt-Musique och Canon-Skott från Kastellet och Flottillen… afmarchen till Middags-Skaffning”.

Det är okänt hur kastellet Ophir på Elfvik såg ut, men det kan ha varit inspirerat av ett kastell som fanns på Lilla Essingen från 1786 till 1932, kallat Nya Carthago som även det tillhörde Coldinuorden.

Från Elfviks kastell sköt Petter Widman salut när den svenska flottan sommaren 1788 passerade på väg mot Finland för att delta i svensk-ryska kriget som Gustav III startat mot Ryssland.

Kastellet på Elfvik revs i mitten av 1800-talet, då hade familjen Widman lämnat Elfvik, och det som återstår är endast en gräsklädd kulle.

Text av Lidingö stad, Lidingö hembygdsförening, Lidingö Milles Rotaryklubb och
Torsten J Arnbro.

Textilfabriken

Lars Fresk, textilhandlare från Hudiksvall, flyttade 1794 med sin familj till Stockholm för att idka siden- och klädeshandel. Han ansökte om att få bli borgare och näringsidkare i huvudstaden, men ansökan avslogs. Tillsammans med sin svåger Johan Petter Westman, köpte Lars Fresk 1796 hemmanen Elfvik, Rävvik och Västra Yttringe skogsdel på Lidingö.  Fresk avsåg att anlägga en textilfabrik på Elfvik.

I Stockholm hade Fresk kommit i kontakt med tekniska innovatörer inom textilbranschen som han nu tog till hjälp vid planeringen av fabriken. År 1797 ansökte han hos Kungl. Maj:t om att få anlägga en "fabrik för alla slags fina och grofva klädens förfärdigande". Ansökan beviljades i juni samma år.

Fabriken uppfördes i sluttningen mot stranden, nedanför Elfviks gårds huvudbyggnad. Den tekniska utrustningen hade dock brister. Efter besiktning konstaterades att "hela machineriet var odugligt och utan werkan".  Trots svårigheterna startade tillverkningen.

Arbetet startade

För kardning och spinning skaffades de modernaste maskiner som fanns att tillgå. En central kraftkälla – en hästvandring – lämnade drivkraft till maskinerna. Vävningen skedde i början i privata hem. Under 1798 tillkom smedja, tegelbruk och arbetarbostäder och följande år var allt i gång. Klädesfabriken hade startat.

År 1800 kompletterades kard- och spinnfabriken med väveri och Fresk blev därmed en av de större klädesfabrikanterna i stockholmstrakten. Produktionen koncentrerades på kläde av högsta kvalitet. Fresk fick privilegium att leverera kläde till flottan och armén. Kung Gustaf IV Adolf behagade sommaren 1801 besöka Elfvik och ”ta fabriken i ögnasikte”.

Sveriges första ångmaskin

En statlig ämbetsman, kanslirådet Niclas Abraham Edelcrantz, var vid den här tiden utsänd för att söka förvärva "eld- och luftmaskiner” (ångmaskiner) till Sveriges industrier och Lars Fresk bad honom skaffa en sådan till Elfvik. Under besök i England blev Edelcrantz bekant med den engelske maskinuppsättaren Samuel Owen och bad honom följa med till Sverige för att montera maskinerna.

Så kom det sig att den första, för industriellt bruk, installerade ångmaskinen i Sverige hamnade i klädesfabriken på Elfvik.

Ångmaskinen döptes till ”Förstfödde Edelcrantz”. På själva julafton 1804 kördes ” eld- och luftmaskinen” i gång och under de närmaste åren ökade fabrikens produktion. Elfvik kom att spela en ledande roll i mekaniseringen av textilindustrin.

Flera bränder

Klädesfabriken drabbades flera gånger av bränder. År 1807 förstördes större delen av anläggningen i en häftig eldsvåda. Med hjälp av lån och ett mindre statligt privilegium började Fresk att återuppbygga och utvidga fabriksbyggnaden, som nu var 38 meter lång med tre våningar mot gården och fem mot stranden. 

Lars Fresk hade också sociala ambitioner. Livet på Elfvik har skildrats som en plats där människor med olika religioner, från många nationer fick sin utkomst och lärde sig ett yrke. Tidvis sysselsattes 150 arbetare som spinnare, karderskor, vävare och också med enklare sysslor. Vanligt var att familjer anställdes och familjemedlemmarna arbetade såväl i fabriken som i jordbruket. På Elfvik kunde kvinnorna vid maskinerna ha samma lön som männen och de gjorde också sitt inträde i det utpräglat manliga klädesvävaryrket.   

En natt i maj 1823 inträffade ytterligare en stor brand och fabriken ödelades. Alla maskiner förstördes, endast tegelmurarna stod kvar. Denna gång hade Fresk ingen möjlighet att finansiera en återuppbyggnad. Den industriella epoken på Elfvik var därmed slut.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening