Område D. Sydöstra Lidingö

Den första tävlingen på den tre mil långa sträckan gick av stapeln 10 oktober 1965, med start vid Hersby åker. Därefter har loppet startat vid Koltorps gärde. Målet har hela tiden varit vid Grönsta gärde.

Redan från början har Lidingöloppet samlat såväl elit som motionärer, med en stor andel internationella deltagare. Loppet kom att bli världens största terränglopp och är sedan 1982 noterat i Guinness Rekordbok. Tävlingarna samlar under tre dagar mer än 40 000 deltagare, varav 20 000 i huvudloppet.

Under åren har Lidingöloppet, som genomförs sista veckan i september, utvecklats till ett omfattande evenemang – en folkfest som sätter sin prägel på hela Lidingö. Utöver det tre mil långa huvudloppet genomförs en rad olika tävlingar med deltagare i alla åldrar – från förskolebarn till de över 80 år.

IFK Lidingös Friidrottsklubb och Skid- och orienteringsklubb står som arrangör för Lidingöloppet och omkring 2 500 funktionärer från öns föreningsliv är engagerade.

Vid målområdet står ”Löparnas monument”, en skulptur i brons på granitsockel som skapades 1994 av Lidingöskulptören Sven Lundqvist. Konstverket skänktes av Lidingöbor och överlämnades av Hembygdsföreningen till Lidingö stad i samband med Lidingöloppets 30-årsjubileum.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Under flera hundra år ägdes Lidingö av släkten Banér på Djursholm. År 1774 tvingades Johan Gabriel Banér att sälja öns egendomar. Sterbhusnotarie Johan Norlin blev den förste ägaren till Ekholmsnäs gård. Mangårdsbyggnaden och flyglarna byggdes åren 1776-1778.

Norlin lät också plantera en allé, ca 500 ekar, som kantar Ekholmsnäsvägen. Många av träden står fortfarande kvar.

”Lidingökungen” Johan August, ”Janne”, Zetterberg flyttade som nygift 1832 in på gården. Han och hans hustru bodde där i tjugo år innan de 1852 flyttade till Hersby gård.

År 1987 uppförde den dåvarande ägaren byggmästare Sven-Harry Karlsson den åttkantiga manegen. Efter cirka trettio år lämnade han 2011 Ekholmsnäs gård. Han har låtit bygga upp en exakt kopia av gårdens interiör i Sven-Harrys konstmuseum intill Vasaparken i Stockholm.

Gården har gått till konsthistorien genom Richard Bergs målning ”Nordisk sommarkväll”. Den visar Prins Eugen och operasångerskan Karin Pyk, som stod modell för målningen, på huvudbyggnadens balkong på husets baksida där de beundrar utsikten över Kyrkviken mot Hustegaholm och Gråviken i den nordiska sommarkvällen.

Ekholmsnäs gård är privatägd.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes under 1770-talets senare del. En undersökning visar att virket i övervåningen fällts vinterhalvåret 1771–1772. Den faluröda timmerbyggnaden i två plan är byggd på ett sätt som är typiskt för mindre präst- och herrgårdar vid denna tid.

I byggnaden finns en del bevarade inredningsdetaljer såsom paneler, dörrbeslag och lås.

Flygelbyggnaden, uppförd på likartat sätt som mangårdsbyggnaden, är daterad till omkring 1815.

Tre ekonomibyggnader finns bevarade – loge, uthus och hölada. Den timrade logen uppfördes 1807 och cirka 450 meter väster om gården finns en röd timrad hölada som anses vara från början av 1800-talet.

Ägare

Bland Långängens tidiga ägare återfanns ett antal stockholmare som använde gården som sommarbostad, men lät anställda sköta jordbruket. Ett undantag var komministern Jonas Strömvall som var ägare 1808–1825. Han var en driftig person som, jämsides med sitt arbete som präst, rustade byggnader och utvecklade jordbruket. Han ordnade bland annat vatten i form av en grävd brunn. Strömvall hann dessutom med att vara ordförande i sockenstämman.

År 1839 övertogs Långängen av Johan August Zetterberg, även kallad ”Lidingökungen”. Zetterberg var politiskt aktiv både i Lidingö och i riksdagen och jordbruket arrenderades ut.  På Långängen samlade han gärna vänner, politiker och kulturpersoner. Bland gästerna märktes bland annat Wilhelm von Braun, en av tidens uppmärksammade författare, som ibland även bodde här.

Fattigstuga, småskola och gymnasieläger

Vid Zetterbergs död 1878 ärvdes Långängen av hans hustru Maria som hyrde ut gården som fattigstuga under drygt tio år. Åren 1890–1903, användes manbyggnaden som småskola för barn från Gåshaga, Käppala, Brevik och andra platser på södra Lidingö.

År 1922 köptes Långängen av AB Lidingöstaden. Jordbruket sambrukades med Hersby gård och byggnaderna hyrdes ut. Idrottsföreningen Juno blev hyresgäst 1930 och under namnet Gymnosgården drev man här gymnastikläger för ungdomar fram till 1942.

Den då starkt förfallna gården övertogs av Lidingö stad som 1955 restaurerade mangårdsbyggnaden och flygeln i samråd med Nordiska museet.

Långängens gård, idag belägen inom Långängen-Elfviks naturreservat, används numera som café och festlokal. För att förbättra kökshanteringen uppfördes en mindre förrådsbyggnad 2012.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Den siste som drev lantbruk på Långängens marker var Erik Gottberg. Från 1930-talet fram till 1960-talet var han arrendator på Breviks gård och under den tiden omfattade arrendet även Långängens åkrar och betesmarker. 

Idag används ladan som väderskydd för getter av rasen Jämtget. De betar i skog och mark för att hålla den ren från sly vid exempelvis elledningar, ett ekologiskt alternativ till maskinell röjning.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

I trakten fanns bosättningar redan under yngre järnålder, vilket bland annat framgår av det vikingatida gravfältet med gravhögar och några stensättningar som ligger strax intill den tidigare motionsgården. Landskapet bär fortfarande spår av det månghundraåriga jordbruket. Skogarna användes till betesmark och från ängarna insamlades vinterfodret. På åkrarna odlades brödsäd och annan spannmål.

Under flera hundra år ägdes Lidingö av släkten Banér på Djursholm. År 1774 tvingades den starkt skuldsatte Johan Gabriel Banér att sälja öns egendomar. Så även Stockby gård som under 1800-talet hade flera olika ägarfamiljer. Åren 1815–1822 ägdes gården av överstelöjtnant Klas Hallencreutz som 1815 lät uppföra en ståndsmässig mangårdsbyggnad. Huset, vackert beläget med utsikt över Stockbysjön, var timrat och panelat samt försett med brutet och valmat tegeltak. Vid huvudentrén fanns en portal med fyra kolonner. Byggnaden eldhärjades vid 1800-talets slut och en statarbostad vid nuvarande Stockby förråd byggdes om till ny huvudbyggnad.

År 1892 köptes Stockby av Johan Wilhelm Wirström som drev jordbruket fram till 1919 då han sålde hemmanet till Lidingö köping för 400 000 kronor. Därefter brukades gården av arrendatorer fram till 1950 då jordbruket lades ned.  

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Fyrverkare Törner hade tidigare byggt och varit bosatt i villa Björkhagen på Ladugårdslandet som står välbevarad kvar bredvid Berwaldhallen. I slutet av 1870-talet sökte Törner sig till Lidingö, där han var engagerad i den tidiga sommarnöjeskulturen kring Gångsätra gård. Senare uppförde Törner även tre sommarvillor i Trasthagen för sina döttrar.

Finedal var till en början uthyrd till sommargäster. Men sedan Törner omkring 1893 börjat tillverka fyrverkeripjäser vid den närbelägna Stockbysjön blev Finedal familjens fasta bostad. Törner var intresserad av trädgårdsskötsel och hade stora driv- och växthus. I sin tjänst hade han flera trädgårdsarbetare som med sina familjer också var bosatta i trakten. Rester av de stora drivhusgrunderna finns kvar i skogssluttningen strax norr om Finedal. Villan ägdes av familjen Törner fram till 1970-talets början.

Villa Finedal tillhörde Stockholmstraktens mest utsmyckade trävillor med torn och dubbla verandor. Från början var verandorna öppna, men glasades in vid 1800-talets slut. I samband med en restaurering på 1980-talet återgick dåvarande ägaren till att återskapa de ursprungligen öppna verandorna. Huset har under årens lopp haft flera olika yttre färgsättningar, ockragult, grått och efter senaste restaureringen ärggrönt.

Några scener i AB Svensk Filmindustri och AB Svenska Ords film Äppelkriget från 1971 spelades in vid Finedal. Den privatägda villan är sedan 1979 av Länsstyrelsen förklarad som byggnadsminne.   

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Stengrunden efter en mindre arbetarbostad kan skönjas i terrängen ca 75 meter öster om laboratoriet, nära Stockbysjöns åmynning.

Läget vid Stockbysjön var valt med hänsyn till den explosiva verksamheten. I den större byggnaden med kraftig stengrund förvarades de färdiga pjäserna. I de små röda träkurerna i närheten ”slogs raketerna”. Där pressades de explosiva satserna i sina pappershöljen. Förutom drivmedlet svartkrut och färggivande metallsalter användes i stor utsträckning det explosiva saltet kaliumklorat som gav fyrverkerierna sin intensivt lysande karaktär. Inga större olyckshändelser torde ha inträffat i arbetet.

Nordens skickligaste pyrotekniker A.R. Törner var utbildad inom artilleriet, där man långt fram i tiden använde raketer som signalmedel.  Han titulerades artillerifyrverkare och var också lärare i pyroteknik vid statens laboratorium inom Kungliga Signalkåren vid Marieberg på Kungsholmen. År 1885 skrev Törner en uppskattad lärobok om rakettillverkning inom ämnet ”lustfyrverkerier”. Stora festliga officiella fyrverkerier brukade av tradition förekomma vid högtidliga tillfällen. Till de största hörde det över Stockholms ström vid polarforskaren A.E. Nordenskiölds återkomst med Vega till huvudstaden våren 1880. Med sina tusentals raketer var det ett bländande mästerverk av fyrverkare Törners hand.

Verksamheten övertogs 1897 av sonen Jean Törner och drevs senare, fram till 1960-talets slut av sonsonen Cecil Törner. Till de senaste tillverkningarna hörde de obligatoriska salutskotten som Vasamuseet beställde för sina bronskanoner. År 1985 restaurerade nuvarande ägaren Lidingö stad Törners fyrverkerilaboratorium.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Den herrgårdslika byggnaden är sannolikt uppförd vid sekelskiftet år 1700/1800. Fasadernas långsidor har stående spontad panel och gavlarna har en beläggning med slätputs. Gårdens södra fasad är tillbyggd under slutet av 1800-talet med två stora öppna träverandor, som är präglade av den tidens snickarglädje. I mitten på 1990-talet renoverades huset och den ursprungliga färgsättningen återställdes.

Trädgården har genom åren haft flera skepnader. Under 1900-talets andra hälft planerades den av trädgårdsarkitekten och Lidingöbon Walter Bauer.

Framför gården står en av Lidingös äldsta ekar.

Vägen utanför Kottla gård är den gamla vägen, som förband Mölna med Lidingö kyrka.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

De flesta villorna i Trasthagen är ursprungligen uppförda i slutet av 1880-talet och områdets namn är uppkallat efter ett numera rivet sommarställe. Under andra hälften av 1800-talet började sommarvillor att uppföras utmed Lidingös stränder. Bidragande orsaker var närheten till huvudstaden och tillkomsten av ångbåtstrafiken. Den närmaste ångbåtsbryggan låg vid Mölna gård, på promenad- och roddavstånd från Trasthagen.

År 1885 förvärvade lantbrukare Anders Jönsson hemmanet Stockby. Under de följande åren upplät han tomter vid Kottlasjöns norra strand – nuvarande Trasthagen – och kring Stockbysjön till sommarbebyggelse. Husen i Trasthagen ligger väl samlade och gavs då populära namn som Egilsborg, Skogshyddan, Henriksberg, Ulfsborg, Annelund och Marielund.

Egilsborg, även kallad Elfforska villan, efter en senare ägare, var en av Trasthagens mest fantasifulla sommarvillor. Den uppfördes 1885 på en hörntomt gränsande mot söder till Kottlasjön. År 1940 brändes den helt förfallna byggnaden ner av brandkåren. Endast husgrunden och terrasser i granit återstår efter det ståtliga sommarstället. Den äldsta kända bebyggelsen i Trasthagen, före sommarvillornas tid, är torpet ”Träsket” som redan i 1825 års jordebok står upptaget som raserat.

Numera används de flesta villorna för permanent boende. Elektricitet drogs till området 1936 och kommunalt vatten och avlopp anslöts 1985.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Kvarnarna drevs med stora skovelhjul. Den äldsta kända industriella verksamheten på platsen är dock den kopparsmedja som under några år på 1630-talet drevs av ägaren till Djursholm och Lidingö, riksrådet Svante Banér. Senare under 1600-talet nämns ännu en kopparhammare vid Mölna, samt en vattenkvarn för malning av brödsäd.

Många kvarnbyggnader och olika slags industriella verk har avlöst varandra. År 1784 restes vid Mölna gård en hög väderkvarn av holländsk typ. Den var en så kallad tullkvarn, dit gårdsägare från Lidingö och även från andra platser i skärgården mot betalning levererade spannmål.

Grosshandlare Bolinder

År 1813–1814 uppfördes den nuvarande mangårdsbyggnaden av ägaren, grosshandlare Abraham Bolinder. De öppna verandorna på södra fasaden kom till på 1860-talet och mot norr gjordes 1969 en radikal tillbyggnad av huset.

Med Bolinder inleddes på 1810-talet en omfattande industriell verksamhet på platsen. Till följd av Napoleonkrigen i Europa försvårades importen av bland annat färgämnen till den svenska textilindustrin. Däremot var det möjligt att från Sydamerika hämta råmaterial till färgstofferna bresilja och citronholz. Dessa utvanns ur kärnveden i träslagen Fernbock (Pernambuko) och citronträ.

Mölna var landets främsta producent av dessa råvaror. Mald bresilja användes till att framställa en röd textilfärg och citronholz var som namnet anger ett ljusgult färgämne.

Vattenkraft

Vattenkvarnarna hade då två drivhjul på vardera 7 meter som fångade upp Mölnaåns vattenkraft. Även krita hämtad från Skåne bearbetades av sex krithamrar i vattenkvarnen.

År 1817 utökades den industriella anläggningen med en ångmaskin, uppsatt av engelsmannen Samuel Owen. Den första ångmaskinen revs innan 1843, men ännu 24 år senare nämns vid Mölna bland annat en ångmaskin på 20 hästkrafter. Den drev två kvarnstenar och ett sågverk, det sistnämnda dock bara för gårdens behov. Den sista vattenkvarnen vid Mölnaån revs 1943.

År 1875 inleddes under ägaren, bryggeridirektören i Stockholm, Per Magnus Simonsson en ny period i gårdens historia. Flera av de gamla industribyggnaderna gjordes om till sommarbostäder, andra byggdes nya och hyrdes ut till sommargäster från Stockholm. Den stora väderkvarnen från 1784 revs 1876 och dess bottenvåning omskapades till den alltjämt bevarade ”Mölna paviljong”.

Kvarndammen och de stenkantade vattenrännorna från kvarnindustrins tid finns kvar intill den privat ägda Mölna gård.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Bolaget gick 1863 upp i nybildade Stockholms Ångslupsbolag, SÅA, som fram till 1941 upprätthöll flera ångbåtstrader mellan Stockholm, Mölna och kringliggande bryggor. Vid Mölna gård och utmed Kottlasjöns stränder fanns ett flertal sommarställen som betjänades av dessa fartyg.

Flera bryggor har föregått den nuvarande sten- och betongbryggan vid Mölna. En lång träbrygga fanns sedan 1700-talet vid stranden, dit skärgårdsbor, speciellt nackabönder, seglade för att få sin spannmål mald i Mölna tullkvarn. Även större segelfartyg, med bland annat frakter av träslaget fernbock (bresilja) från Brasilien, brukade på 1800-talets förra hälft lägga till vid Mölna. Av trämaterialet maldes och tillverkades där, som enda plats i Sverige, en viktig ingrediens till röd lackfärg.

Vid Mölna fanns under tidigt 1900-tal två bryggor med varsitt badhus längst ut. På den tiden var det mindre vanligt att man badade i öppen sjö. Badade gjorde man oftast i små inhägnade träsumpar som var nedsänkta i vattnet.

År 1943 anlade Stockholms Örlogsbas en avmagnetiseringsstation, benämnd AMS, utanför Mölna brygga. Magnetiska minor fanns under andra världskriget i bland annat Östersjön och fartyg med metallskrov bogserades därför genom dessa avmagnetiseringsfält som var utlagda i vattnet.

Mölna brygga har en plats i den svenska litteraturen. År 1960 gav Gunnar Ekelöf (1907–1968) ut diktsamlingen En Mölna-Elegi. Inspiration till diktverket fick han redan under 1930-talet, då han vistades hos paret Knut Jaensson och Tora Dahl på Parkvägen. Dit var yngre författare välkomna till litterära samtal och umgänge. En ofta återkommande gäst var Gunnar Ekelöf vars långa dikt utspelar sig vid Mölna brygga under ett ögonblick en brittsommardag i månadsskiftet september–oktober.

Strofen Böljesång ur En Mölna-Elegi:
”Vindsus och vågstänk
Vågsus och vindstänk
Vågornas sus och vinden
kylig mot pannan och kinden -
ensamheten och du
evigt på samma kryss:
Ett evigt då som blir nu
Ett evigt nu som blir nyss
Tiden hämmad och hetsad:
Solen spetsad
på Danvikens spira
Silos och torn -

Text av Lidingö stad, Gunnar Ekelöf-sällskapet och Lidingö hembygdsförening.

Bygget påbörjades 1909, under samma tid som Thielska galleriet, Prins Eugens Waldemarsudde, Villa Foresta och Millesgården. Villan som stod färdig 1913, har gestaltats i nationalromantisk stil. Som fasadmaterial har man använt rosafärgat, slamputsad tegel och ytterdetaljer i brunbetsat trä. Exteriören har diskreta utsmyckningar som samspelar med teglet.

Inspiration från Asien

För sin ostasiatiska samling lät Fåhraeus husets arkitekt rita en kinainfluerad tillbyggnad som stod färdig 1916. Annexet med sin monumentala rökgång ger villan ytterligare karaktär.

För parkens utformning svarade trädgårdsarkitekten Rudolf Abelin. Den japanskt inspirerade stilen med tallbevuxna terrasser anknyter fint till villans arkitektur.

I efterkrigstidens ekonomiska kris var Fåhraeus tvungen att 1926 begära sig i konkurs vilket innebar att fastigheten och den omfattande konstsamlingen fick säljas. Många av konstverken kan nu ses på Nationalmuseum och Thielska galleriet.

Ägarbyten och utbyggnader

Efter ett par ägarbyten blev Villa Högberga konvalescenthem 1932-1963. Därefter kom den som kursgård över i Landstingsförbundets ägo. Sedan 1992 drivs Högberga Gård av ett fastighetsbolag med Sveriges Kommuner och Landsting samt Apoteksbolaget AB som ägare.

Genom åren har flera byggnader tillkommit, bland annat en fristående bostadsanläggning 1979, en konferensbyggnad 1994, och senare en spa-anläggning öster om den ursprungliga byggnaden.

Villa Högberga byggnadsminnesförklarades 1985.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

År 1876 byggde stadsmäklaren Magnus Neijber en sommarvilla här. Sitt nuvarande utseende fick villan 1895 efter en genomgripande ombyggnad med Eric Lundroth som arkitekt. Byggherre var en av det sena 1800-talets främsta läkare, professor Ragnar M Bruzelius, livmedikus hos kung Oscar II.

Byggnaden är inspirerad av samtida anglo-amerikansk villastil med torn, verandor, burspråk, balkonger och rika lövsågerier. Det stora fönstret vid entrén ger en mångfärgad ljuseffekt i den åtta meter höga hallen. Fastigheten hade en egen ångbåtsbrygga.

Med 450 kvadratmeter i två våningar var Villa Högudden en av skärgårdens största sommarvillor. Såväl interiör som exteriör är väl bevarad.

Lidingö stad lät 1967–68 restaurera villan, som numera är privatägd.

Villa Högudden förklarades som byggnadsminne 1982.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Åren 1884–1895 ägdes jordbruksfastigheten Brevik av industrimagnaten Jean Bolinder, grundaren av Bolinders Mekaniska Verkstad på Kungsholmen. Hans hustru skapade här en påkostad trädgård, med en mittallé ned till ångbåtsbryggan. Trädgården flankerades på ömse sidor av rosenpergolor och de alltjämt bevarade Västra och Östra alléerna.

År 1895 köptes den 800 tunnland stora egendomen (med grannhemmanen Käppala och Gåshaga) av G. B. A. Holm som var direktör för bokförlaget P. A. Norstedt & söner i Stockholm.

Elva år senare förvärvades egendomen för två och en halv miljoner kronor av löjtnanten, senare advokaten Allan Abenius som här utvecklade visionen om ”den vita villastaden vid segelleden”. Projektet blev lyckosamt, till följd av goda ekonomiska konjunkturer.

Nya bostäder

Ett nybildat bolag, Lidingö-Breviks fastighetsbolag, hade redan 1909 sålt tomter med ett 40-tal nyuppförda villor. Flerfamiljshuset Blocket vid Breviks station uppfördes 1914 sedan Södra Lidingöbanan förlängts från Skärsätra till Brevik.

Den med åren alltmer förvanskade huvudbyggnaden vid Breviks gård revs i september 1987 för att ge plats åt den nuvarande centrumbebyggelsen som invigdes fem år senare.

Båtförbindelse

När området omvandlades till villasamhälle vid 1900-talets början var båtkommunikationerna med Stockholm rätt bristfälliga, men fungerade hjälpligt sommartid. De nyinflyttade villaägarna krävde dock en snabb förbindelse året runt med huvudstaden och beställde ett modernt ångfartyg, s/s Brevik, från Eriksbergs varv i Göteborg.

Det lyxutrustade, 38 meter långa fartyget, var försett med smakfulla bekväma salonger och en ”American Bar” och gjorde dagligen 12–14 turer till Nybrokajen i Stockholm. När Södra Lidingöbanan, sommaren 1914, blev förlängd till Brevik fick den exklusiva men kostsamma båtförbindelsen successivt läggas ner.

I anslutning till bryggan uppfördes 1912 en vänthall i jugendstil, ritad av arkitekten Ferdinand Boberg. I dag återstår endast den äldre tidstypiska ångbåtsväntsoffan från tidigt 1900-tal, med sadeltak och lövsågade snickerier.

En ”yachthamn” anlades i anslutning till Centralbryggan 1911. Hamnen var 130 meter lång och cirka 75 meter bred. Här byggdes ett badhus och det planerades även för en mindre restaurang, allt ritat av arkitekt Boberg. Båthamnen har i dag en helt ny skepnad.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Efter att ha varit annexförsamling till Danderyd blev Lidingö eget pastorat 1907. Behovet av fler gudstjänstlokaler blev allt större sedan Lidingö 1910 blivit köping och 1926 stad.

Tanken på ytterligare en kyrka för den expanderande södra delen av ön väcktes vid en visitation (officiellt besök) på Lidingö av ärkebiskop Nathan Söderblom.

År 1918 skänkte Fastighetsbolaget Lidingö–Brevik mark till en ny kyrka i Brevik, men kyrkbygget kom inte igång förrän 1936 delvis på grund av församlingens dåliga ekonomi och andra prioriteringar.

Åren 1917–1937 hölls gudstjänster för södra delen av ön i Skärsätra skola. Kyrkobygget fick delvis finansieras på frivillig väg, genom basarer, privata arbetsinsatser och insamlingar. Kyrkan invigdes midsommardagen 1937 av ärkebiskop Erling Eidem.

Breviksbo

Arkitekt John Åkerlund, själv breviksbo, ritade kyrkan och dess fasta inredning. Det luftiga stora kyrkorummet med sina stora fönster gör interiören ljus och byggnaden som helhet associerar närmast till italiensk kyrkoarkitektur.

Korväggen domineras av en tredelad relief som komponerats av konstnären Simon Gate med stuckaturarbeten av Carl Elmberg samt bemålat av Eric Jehrke och Gate.

År 1959 dekorerades långhusets murar med målningar av konstnärinnan Ewy Andreasson–Palm. Samtliga senare tillbyggnader utfördes efter ritningar av John Åkerlunds son, arkitekt Lars Åkerlund.

I tornet hänger två klockor tillverkade av klockgjutare K. G. Bergholtz, Stockholm. Dessa skänktes till kyrkan till minne av häradshövding G. B. A. Holm och hans hustru som ägde Breviks gård 1895–1906.

Nordost om kyrkan ligger den byggnad som tidigare var komministerbostad, byggd 1947.  

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Hans hustru skapade här en påkostad trädgård, med en mittallé ned till ångbåtsbryggan. Trädgården flankerades på ömse sidor av rosenpergolor och de alltjämt bevarade Västra och Östra alléerna.

År 1895 köptes den 800 tunnland stora egendomen (med grannhemmanen Käppala och Gåshaga) av G. B. A. Holm som var direktör för bokförlaget P. A. Norstedt & söner i Stockholm. Elva år senare förvärvades egendomen för två och en halv miljoner kronor av löjtnanten, senare advokaten Allan Abenius som här utvecklade visionen om ”den vita villastaden vid segelleden”.

Projektet blev lyckosamt, till följd av goda ekonomiska konjunkturer. Ett nybildat bolag, Lidingö–Breviks fastighetsbolag, hade redan 1909 sålt tomter med ett 40-tal nyuppförda villor. Flerfamiljshuset Blocket vid Breviks station uppfördes 1914 sedan Södra Lidingöbanan förlängts från Skärsätra till Brevik.

Den med åren alltmer förvanskade huvudbyggnaden vid Breviks gård revs i september 1987 för att ge plats åt den nuvarande centrumbebyggelsen som invigdes fem år senare.

Båtförbindelser

När området omvandlades till villasamhälle vid 1900-talets början var båtkommunikationerna med Stockholm rätt bristfälliga, men fungerade hjälpligt sommartid. De nyinflyttade villaägarna krävde dock en snabb året runtförbindelse med huvudstaden och beställde ett modernt ångfartyg, s/s Brevik, från Eriksbergs varv i Göteborg.

Det lyxutrustade, 38 meter långa fartyget, var försett med smakfulla bekväma salonger och en ”American Bar” och gjorde dagligen 12-14 turer till Nybrokajen i Stockholm. När Södra Lidingöbanan, sommaren 1914, blev förlängd till Brevik fick den exklusiva men kostsamma båtförbindelsen successivt läggas ner.

I anslutning till bryggan uppfördes 1912 en vänthall i jugendstil, ritad av arkitekten Ferdinand Boberg. I dag återstår endast den äldre tidstypiska ångbåtsväntsoffan från tidigt 1900-tal, med sadeltak och lövsågade snickerier.

En ”yachthamn” anlades i anslutning till Centralbryggan 1911. Hamnen var 130 meter lång och cirka 75 meter bred. Här byggdes ett badhus och det planerades även för en mindre restaurang, allt ritat av arkitekt Boberg. Båthamnen har i dag en helt ny skepnad.

Vid stranden låg länge en, för Lidingöungdomar, populär mötesplats och danslokal, Sjövillan, även den numera riven. I samband med de Olympiska spelen i Stockholm, sommaren 1912, anlades en träningsbana för löpare på fälten upp mot Breviks gård. De tävlande inkvarterades i en av villorna i närheten.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Villa Klippudden ritades och uppfördes 1910 som bostad av kaptenen och konstnären Otto Gripensvärd, biträdd av byggnadsingenjören Eric Häggmark.

Till sitt yttre är byggnaden ett tydligt exempel på jugendarkitektur i större format med stora vita slätputsade väggytor som kontrasterades mot stora utskärningar för verandor eller pergolor. Taken var ofta flacka och vilade lätt med stora taksprång på tunna konsoler.

Denna kubistiska jugendarkitektur är ovanlig i Sverige men förekommer i många andra europeiska städer, särskilt i Wien.

I byggnaden finns rikligt med dekorationsmåleri. Ett rum i den östra gaveln domineras av ett stort blyinfattat fönster. De ursprungliga öppna spisarna, kakelugnar och annan påkostad fast inredning finns i huvudsak bevarad.

Villa Klippudden förklarades som byggnadsminne 1998.

De nya bostadshus som omger Villa Klippudden uppfördes 1994–1995 och har ritats av Nyréns arkitektkontor.

Denna information finns endast på webben, platsen saknar fysisk kulturarvsskylt.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Från Käppalaberget skulle 66:e Lvbatt skydda totalförsvarsobjekt och befolkningscentra i huvudstadsområdet mot flygbombanfall. Under andra världskriget 1939-1945 fanns det ytterligare cirka 40 liknande luftvärnsbatterier i Stockholmstrakten.

Vid kritiska perioder under beredskapsåren var förbandet stridsgrupperat i ställning med högsta eldberedskap. Dessa dramatiska kristoppar var september 1939, januari och april 1940, vinter och sommar 1941 och vintrarna 1942 och 1944.

Förbandets eldverkan var cirka 7 000 meter i sidled och ca 5 000 meter i höjd. Under mörker kunde luftvärnsbatteriet understödjas med sök- och riktljus från åtta strålkastaravdelningar kring huvudstaden. De närmaste låg vid Hasseludden och Mosstorps vattentorn.

Förutom de tre 7,5 cm luftvärnskanonerna användes som närskydd mot mark- och luftmål två 8 mm kulsprutor modell (19)36. Luftvärnsbatteriets betongvärn är kulturskyddade i kommunens gällande detaljplan.

Ett identiskt luftvärnsbatteri från samma tid finns i skogen vid Trolldalen nära Grönsta.

Batterierna togs ur krigsorganisationen 1962. De flesta pjäsvärnen och skyttevärnen har bevarats och ägs nu av Lidingö stad. I ett av Käppalavärnen står numera som minnesmärke en 8 cm luftvärnskanon tillverkad 1926 vid Bofors. Någon sådan ingick aldrig i den ursprungliga beväpningen.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Ekholmsnäsvägen var den enda väg som förband Gåshaga med övriga Lidingö. En väg som ofta beskrevs vara i uselt skick ända in på början av 1900-talet.

Gåshaga gård är markerad på den första kända kartan över Lidingö från 1661 och ägdes då av ätten Banér på Djursholms slott. Ett kungligt beslut 1774 möjliggjorde att friherre Johan Gabriel Banér (1733–1811) kunde sälja sitt stora markinnehav på Lidingö.

Egendomen köptes av andre stärbhusnotarien Johan Norlin och hans hustru Apollonia Westbeck. Norlin var ”en driftig man, som både träget arbetade för sina gårdars förkovran och skänkte socknens gemensamma angelägenheter ett levande intresse.” Efter ett par ägarbyten blev kofferdikaptenen Johan Martin Witte (1756–1827) dess ägare. Sonen, patron Edvard Witte (1810–1880), övertog ansvaret efter föräldrarnas bortgång. Han beskrivs som en vänlig man som ofta bjöd in till muntra kalas där både Lidingöströmming och Lidingölake serverades. Utöver att han drev sin gård var Edvard Witte verksam inom socknen, då han bland annat skänkte pengar till byggandet av Kvarnskolan, vid S:ta Annagården. Han månade även om gårdens arbetare. Gåshaga gård var i familjen Wittes ägo under större delen av 1800-talet.

År 1895 trädde en ny ägare in. Vice häradshövdingen Gustaf Birger Anders (G.B.A.) Holm (1845–1910) köpte gårdarna Brevik, Gåshaga och Katrinelund. Därmed blev han ägare till 800 tunnland på den östra delen av södra Lidingö.

År 1906 bildades fastighetsbolaget Lidingö-Brevik i syfte att sälja tomter. Gåshaga väckte dock inget större intresse varpå G.B.A. Holm sålde egendomen till finansmannen Knut Tillberg för att nyttjas till industrietableringar. Området ansågs lämpligt då terrängen var jämn och vattendjupet var betydande för hamnändamål. I början på 1920-talet hade flera verksamheter etablerats såsom AB Kol och Koks, AB Ljungströms Ångturbin, Gåshaga Såg och varvs AB och inte minst Svensk - Engelska Mineralaktiebolaget (senare AB Svenska Shell). Flera följde som AB Cisterna och Margarinbolaget. I slutet av 1950-talet började arbetet med att uppföra ett avloppsreningsverk, Käppalaverket. Tiderna förändrades och flera av industrierna lades ner eller flyttade därifrån. Tankar på att förändra industriområdet och göra det till ett attraktivt bostadsområde väcktes.

År 1997 lade Lidingö stad fram ett förslag till så kallad fördjupad översiktsplan för Gåshagaområdet. En plan som nästan enbart omfattade bostäder och som uppfördes under tidigt 2000-tal.

Idag är vice häradshövdingen G.B.A. Holms vision om bostadsbebyggelse i Gåshaga från förra seklets början förverkligad.

Den sista av Gåshaga gårds byggnader revs 1971.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.