Område C. Sydvästra Lidingö

Baggeby tillhörde Lidingös mindre gårdar och var som många andra gårdar på Lidingö anlagd på medeltiden. Baggeby gård nämns i skrift 1498. Förutom jordbruk med kreatursskötsel var fisket i Saltsjön ett betydelsefullt näringsfång för gårdens folk. På en handritad karta från 1699 finns utritat två notvarpsplatser vid stranden nära Baggeby gård, ställen där man kollektivt drog fiskenot. Ursprunget till gårdens namn är oklart.

År 1846 fanns på gården två hästar, fem kor och ett svin. Hushållet bestod av cirka 10 personer. Under flera generationer på 1800-talet och tidigt 1900-tal ägdes gården av familjen Bergström. Sista ägaren sålde Baggeby gård 1936 och husen lämnades därefter att förfalla. Huvudbyggnaden revs 1960. I dag återstår endast några låga stengrunder och av gårdsplanteringarna förvildade syren- och spireahäckar. En bred stentrappa kan skönjas i den branta terrängen nära den övergivna gårdsplanen. Det delvis igenvuxna kulturlandskapet i sluttningen ner mot Lilla Värtan har restaurerats av Lidingö stad efter en vårdplan av trädgårdsarkitekt Walter Bauer.

Pettersberg

Till Baggeby gård hörde en numera riven backstuga från sent 1700-tal, Gropen, även kallad Pettersberg. Den hyste ursprungligen en fiskarfamilj, men hyrdes därefter ut och blev tidigt på 1800-talet ett uppskattat sommarnöje. Den låg cirka 100 meter söder om Baggeby gård, nära den promenadväg utmed stranden som Lidingö stad nu har anlagt. Byggnaden revs efter en brand.

Sedan 1860-talet trafikerades Baggeby gård, sommartid, av ångbåtar som även angjorde Lidingös nordvästra stränder. När Södra Lidingöbanan byggdes 1913–1914 drogs den fram i kanten av Baggebys åkermarker och en anhalt, främst för gårdens behov, anlades. Nära Baggeby gård, i sluttningen ner mot Herseruds färjeläge, sprängdes banan fram i ett djupt bergspass och en järnbro anlades över ravinen som gårdens enda tillfartsväg. Bron revs på 1980-talet och ersattes med en betongbro över Lidingöbanan i nytt läge vid Baggeby Gårds väg.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

När Lidingön år 1774 frigjordes ur det Banérska fideikommisset*¹ Djursholm, såldes de flesta gårdarna till välbärgade borgare och ämbetsmän från huvudstaden.
 
Gårdarna Gångsätra, Bodal och Baggeby köptes 1775 av tullkontrollör Petter Svedberg, som lät bygga en timrad backstuga, Petriberg (efter Petter), senare kallad Gropen, på grund av sitt inklämda läge mellan berget och Lilla Värtan, mellan Baggeby och Öskuretorpet.
 
Stugan användes till en början som bostad för fiskare, under den tid då strömmingsfisket kring Lidingö hade sin storhetstid. Runt ön låg notvarpar*², där fiske bedrevs i stor omfattning. Den omtalade stora Lidingöströmmingen var mycket efterfrågad i Stockholm.

Lidingsberg

Vid Öskuretorpet lät Svedberg även uppföra en gård för eget boende, som han kallade Lidingsberg. Under större delen av 1800-talet hyrde dåvarande ägaren till Lidingsberg, stadsmajoren Johan Wedberg, ut Gropen till sommargäster, bland annat till kammarmusikus, hovkapellisten, K. R. af Uhr (1841) och V Annell, som var en skicklig violinist (1851).

Åren 1864–72 hyrdes Gropen av den musikaliske tullkontrollören Per August Ölander, som här komponerade operan Blenda, uppförd 1876 på Kungliga Operan. Ölander var gift med romanssångerskan Hanna Nordblom. Under deras tid på Gropen förekom ett stort sällskapsliv med dans, sång och musik.

Lidingö stad övertog ägandet av Gropen år 1964, som en gåva. Torpet renoverades 1979 och hyrdes därefter ut till Fältbiologerna fram till år 2008 då huset brann ned. Kvar idag finns endast torpets grund.

Även grunden av en ladugård med cementgolv byggt 1887, grunden av ett tänkt bostadshus samt rester av en ångbåtsbrygga kan skönjas i området.

*¹ Egendom som ska ärvas, inte säljas.
*² Stenrensade platser för notdragning.

Denna information finns endast på webben, platsen saknar fysisk kulturarvsskylt.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Lång historia

I över 100 år har Villa Japan, Sagateaterns byggnad, varit en av Lidingös främsta samlingsplatser för ungdomar och kulturen. Men huset rymmer också en annan lång och brokig historia intimt hopflätad med Lidingös egen.

Mellan 1905 och 1910 byggdes större delen av Lidingö villastad. Det var Lidingö Villastad AB som exploaterade området runt nuvarande Lidingö centrum. Bolaget byggde förutom vanliga villor sådana bekvämligheter som hörde till en mindre stad. Bland annat byggde man spårväg, elverk, konditori med mera. När Villa Japan byggdes 1908 var det som en lokal samlingslokal för kultur och sammankomster. På det äldsta fotot av huset, ett gammalt vykort, beskrivs huset som Lidingö teater Villa Japan. Enligt annonser i Lidingö Tidning från de åren används huset till möten, föredrag, musikaftnar och så vidare.

Val och kommunkontor

År 1909 hålls här de första demokratiska valen med Villa Japan som vallokal och 1910 hyr den nyblivna köpingen huset för att använda det som kommunalhus. Övervåningen blir sessionssal och undervåningen blir ett blygsamt kommunkontor med några få anställda.

1916 flyttar kommunen till den nybyggda auladelen av Hersby skola där nuvarande expeditionen blir kontor. Villa Japan byggs om och öppnar den första oktober 1916 som öns första stumfilmsbiograf och Lidingö teater döps om till Lidingö bio.

Förutom den kommunala verksamheten och bion hade polisen sitt häkte i källaren på Villa Japan fram till 1923. Man kan föreställa sig mötena mellan de förtroendevalda och fångarna, eller biobesökarna som slängde käft med fyllgubbar och tjuvar genom fönstergallren. Senare, på 1940-talet, startar Bröderna Persson/Lidingö låsservice sin verksamhet i källaren på huset. Det finns också påståenden om att Villa Japan fungerat som utlämningsställe, det vill säga ett tidigt Systembolag.

Under hela den här perioden används lokalen dessutom som allmän samlings och kulturlokal.

Biograf och teater

När Lidingö får flera biografer byter bion namn till Villa Japan och senare under seklet till det mer kända Saga, som var ett vanligt biografnamn vid den här tiden. Men, namnet valdes också på grund av biografens läge på Sagavägen.

Biografen är i bruk till mitten av 1960-talet, och någon gång i samband med de gigantiska centrumplanerna köper Lidingö stad fastigheten, antagligen för att kunna riva den. Under nästan hela 1970-talet står huset och förfaller. Trots det bedriver Länkarna verksamhet här, med bland annat alternativt julfirande med närmsta grannen Monica Zetterlund på scenen, och musikföreningen Nya Saga anordnar konserter i sann 70-tals anda och drömmer om att ta över lokalen. I källaren har keramikern Sven-Olof "Solo" Olsson drejeri och butik.

I maj 1979 flyttar Lidingö kommunala barn och ungdomsteater in och antar namnet Sagateatern. Huset används också som konsertställe för öns lokala rockband. 1995 byggs huset till och genomgår en omfattande renovering som bland annat återskapar den ursprungliga exteriören med korsvirkesdetaljer.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Under medeltiden tillhörde norra Lidingö Danderyds socken och södra ön tillhörde Solna socken. Gränsen gick ungefär söder om Näset och genom Kyrkviken – Hustegafjärden.

Tidigare låg ett mindre träkapell, S:ta Annae kapell, där Lidingö kyrka i dag ligger. Namnet har övertagits av församlingsgården, S:ta Annagården. Sockengränserna har senare ändrats.

Äldsta kyrkan

År 1623 uppfördes Lidingö kyrka, som är öns äldsta bevarade byggnad. Kyrkbygget bekostades av ägaren till Djursholm och Lidingö, riksrådet Svante Gustafsson Banér och hans hustru Ebba Grip. År 1653 blev Danderyd eget pastorat med Lidingö som annexförsamling. Samtidigt fick ätten Banér, som under mer än ett sekel innehaft Djursholm slott, rätt att utse präster i Danderyd och Lidingö (patronatsrätt). Det bestämdes att komministern i det nybildade pastoratet skulle bo på Lidingö och till boställe donerades Grönsta hemman vid Askrikefjärden. Lidingö blev eget pastorat först 1907.

1600-talskyrkan omfattade en byggnadsyta på cirka 100 kvadratmeter, med entré på sydsidan. Från kyrkans äldsta tid hör de rödbruna invändiga väggmålningar med bibliska motiv som finns kvar i fragmentariskt skick. År 1756 byggdes kyrkan till mot väster och fick ny entré i gaveln. Samtidigt tillkom en ny läktare och ett nytt altare med altartavla. Predikstolen i gustaviansk stil tillkom 1779 och utfördes av bildhuggare Peter Ljung i Stockholm.

Det så karaktäristiska klocktornet över entrégaveln byggdes 1817 och skänktes till församlingen av Lars Fresk på Elfviks gård. År 1867 tillkom sakristian som 1972 byggdes till efter en brand. År 1913 byggdes koret ut mot öster. Den fristående byggnaden norr om kyrkan, med bland annat en bisättnings- och ceremonilokal, fick sin nuvarande utformning 2009.

Muren som inramar den äldre delen av kyrkogården tillkom 1754. Smidesstaketet framför kyrkan från 1856 kommer från Ulriksdals slott.

Lidingö kyrkogård

Lidingö kyrkogård har utvidgats i flera etapper. De höga lindarna närmast kyrkan planterades omkring 1817. De äldsta gravmonumenten från 1700-och 1800-talen är belägna närmast söder om kyrkan. Denna del av kyrkogården präglas av raka gångar och prydnadshäckar i räta rader. En modernare tids gravseder speglas i landskapsrummet mot öster och söder. En minneslund med anonym gravsättning togs i bruk 1974. På Lidingö kyrkogård finns också en unik minneslund, Vilokullen, med mindre anonym karaktär som invigdes 1996.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Det timrade magasinet, avsett för förvaring av spannmål, uppfördes i början av 1800-talet. Magasinet tillhörde Hersby gård, Lidingös mest betydelsefulla gård.  

En förödande brand 1940 ödelade gårdens ekonomibyggnader som låg på platsen för radhusområdet kring Kämpavägen. Magasinet var den enda byggnad som kunde räddas.

I kvarteret norr om Hersbyvägen ligger gårdens manbyggnader. Huvudbyggnaden är från 1850-talet och den östra flygeln utgör den ursprungliga manbyggnaden från 1750-talet. Namnet Hersbyholm tillkom i början av 1900-talet sedan gårdens ägor styckats av.  Den ursprungliga trädgården söder om anläggningen har fått lämna plats för villabebyggelse.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Gångsätra gård, en av Lidingös äldsta gårdar, omtalades i skrift redan på 1300-talet och var under flera hundra år en betydelsefull gård i Lidingös gamla jordbrukssamhälle. Många ägare har genom åren drivit jordbruk och boskapsskötsel på Gångsätra. År 1861 köptes gården av lantbrukare Axel Ludvig Pettersson. Han och hustrun hade åtta barn, men endast två av dem, döttrarna Alma och Hedvig, nådde vuxen ålder.

År 1880 gifte sig dottern Alma med norrmannen John Fjästad och de tog så småningom över Gångsätra. John och Alma fick sju barn. Familjen hade en stor vänkrets och John deltog med intresse i Lidingös kommunala angelägenheter. Han var i flera år ordförande i kommunalnämnden. I början av 1900-talet lät han uppföra en ny huvudbygg­nad i engelsk stil. John Fjästad gick bort 1916.

Alma Fjästad kom att ägna sig åt socialt arbete. Hon verkade bland annat i Fosterbarnsnämnden, Södra Lidingös kyrkoförening och Röda korset. Hennes hem stod alltid öppet för dem som hade det svårt. Under andra världskriget tog hon bland annat emot barn från Finland. Alma var om­tyckt och känd som en rejäl och förstående person. Hon gick bort 1944, 86 år gammal.

I det gamla jordbrukssamhället var man självförsörjande på de stora gårdarna. På Gångsätra fanns ladugård, stall, smedja och andra eko­nomibyggnader som krävdes för det stora lantbruket med många djur.

Gångsätra gårds huvudbyggnad revs 1980 och på platsen finns idag en stormarknad. Det enda som erinrar om gården är den grindstolpe som står vid trappan som går från Lerbovägen, tidigare Södra Kungsvägen, till stormarknaden.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Första Lidingöbron

År 1803 fick Lidingö sin första bro till fastlandet. På initiativ av ägaren till Elfviks gård, fabrikör Lars Fresk, gick flera gårdsägare samman och lät bygga en 800 meter lång flottbro mellan Lidingö och Kaknäs på Djurgården. Bron, som hade sitt landfäste på samma plats som den nuvarande kajen, underlättade förbindelserna med fastlandet och fick stor betydelse bland annat för Lidingögårdarnas mjölkleveranser till huvudstaden. Våren 1858 skadades bron i en storm och i väntan på reparation steg mjölkpriset i Stockholm. Flottbron var i bruk till 1883 då den ersattes av en ny flottbro mellan Torsvik och Ropsten.

Larsbergs brostuga

På Lidingösidan anlades den lilla krogen Larsberg. Byggnaden ligger fortfarande på samma plats med namnet Larsbergs brostuga och används i dag som konstnärsateljé. Stugan ägs av Lidingö stad.

Ångbåtstrafiken utvecklades under 1800-talets senare del och 1878 anlades en brygga intill brofästet. Reguljär trafik till Stockholm upprätthölls fram till 1930-talet. Båttrafik för personalen vid AGA pågick fram till 1965.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Per Johan Wising var en av de första Stockholmare att flytta ut till Lidingö som sommargäst efter en lagändring 1881 som tillät tomtavstyckning. Han köpte fastigheten Kappsta 1882, avstyckat från hemmanet Skärsätra, och lät bygga en sommarbostad i schweizerstil. Åren efter köpte han ytterligare två avstyckningar och byggde ytterligare några byggnader, som tjänstebostad, fähus och "Sjövillan". På Kappsta tillbringade familjen Wising somrarna från juni till september 1882–1928.

Per Johan Wising och hans hustru Sophies yngsta dotter Maj, gifte sig 1911 med Raoul Gustav Wallenberg, som dog mycket tragiskt i cancer året därpå, den 10 maj, då Maj väntade deras barn. Hon födde en son den 4 augusti 1912 på Kappsta. Han döptes till Raoul Gustav Wallenberg efter sin far.
 
Den 5 juli 1912, en månad före Raouls födelse skriver Maj från Kappsta till sina svärföräldrar som var diplomater i Japan. 

Hur ska det gå med vårt lilla barn? Jag undrar så ofta om jag skall vara kompetent att uppfostra det till en duktig människa. Stackars liten som mistat sin lilla pappa.

Här på Kappsta har syster Maja och jag varit ivrigt sysselsatta med att göra i ordning ett rum åt lilla Baby, som skall bo med sin sköterska på nedre botten i rummet till höger när man kommer in i tamburen. Där voro förut mycket mörka tapeter. Nu ha vi i stället satt upp vitt hyllpapper med små rosengirlander och en bård av rosor upptill. Det blev så nätt och det var så roligt att ha det att syssla med. --- En röd soffa till sköterskan, en liten vit träsäng med sköra sidenrosetter, en vit liten barnvagn och några små bord och byrå avsluta möbleringen.

Brev från Sophie Wising till Annie Wallenberg 9 augusti 1912.

Maj har sitt rum ovanpå hans (Raouls), men nu för tillfället har hon två sovrum, denna veranda och pappas skrivrum som ligger mera tyst och avskilt. ... Maj är så bra man kan begära, är så lycklig åt sin lille gosse, sorgen och saknaden överväldigar henne dock stundtals, den är svårare för mig att skingra nu, då hon ej kan sysselsättas, utan behöver få vila o ro, men Majs egen självbehärskning och tanken att det kan skada den lille, hjälper henne stundtals över dessa stunder.

I juni 1917 skriver Maj:

I går sa Raoul: "Å, mamma, vad det är ljuvligt på Kappsta“. Han älskar faktiskt detta ställe och han har det verkligen härligt. Han och hans kamrat Bertil springa omkring hela dagarna ensamma, endast förbjudna att gå ner till sjön och utanför staketet, annars ha de fullkomlig rörelsefrihet på 13 tunnland.

Från 1928 hyrdes Kappsta ut, men behölls i familjens ägo till 1947. Efter ett blixtnedslag 1931 brann huvudbyggnaden på Kappsta ned och på 1950-talet brann Sjövillan och övriga byggnader ned, varefter marken stod obebyggd och trädgården förvildades.

Raoul Wallenberg räddade genom heroiska räddningsaktioner tiotusentals judar undan nazisismen i Budapest från juli 1944 till januari 1945. Raoul Wallenberg togs tillfånga den 17 januari 1945 av ryska officerare. Hans öde har varit oklart men enligt senare forskning ska han ha dött i ryskt fängelse i Moskva 1947.

Lidingö stad köpte Kappsta 1986. I dag är området ett naturreservat med rikt fågelliv och flera unika växter. Kappsta har även kommit att bli en minnesplats för Raoul Wallenberg.

Alla bilder i bildspelet är tagna ur boken "Raoul" av Maj von Dardel och ur familjens privata album.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

På höjden vid Kappsta låg i ungefär 62 år en påkostad timmerbyggnad i en våning med grästorv på taket och omsorgsfullt gjorda fasadsnickerier. Huset som kallades Nidaros användes bara vid festligare tillfällen, sommartid, av den norskfödde grosshandlaren David Dietrichsson. Nidaros var den ursprungliga benämningen på staden Trondheim och det finns här en direkt koppling till den staden.

Huset var Trondheims officiella utställningspaviljong vid Stockholmsutställningen på Djurgården sommaren 1897. Efter utställningens slut köptes huset av Dietrichsson och fraktades i delar till Lidingö. Det var ett så kallat monteringsfärdigt hus som tillverkats av byggföretaget M. Thams & Co och som hemma i Norge även tillverkade träkyrkor, kapell, villor och skolor. Förebilden till Nidaros var norska ålderdomliga gårdsbyggnader. De fornnordiska motiven på Nidaros, drakslingor och runtexter, förekom både inom byggnads- och inredningskonsten vid 1800-talets slut samt som dekor på exempelvis matserviser och prydnadsföremål.

Framför timmerbyggnaden stod två salutkanoner riktade ut mot segelleden och vid ena gaveln låg två bronserade prydnadshjortar av cement.

Nidaros hörde till Dietrichssons sommarställe Fredriksberg, en mer ordinär trävilla som låg nedanför berget, nära Lilla Värtans strand. Här låg även andra sommarställen som Kappsta, Solbacken, Oakhill, Tykö och Julita. Dessa fastigheter betjänades sommartid av förhållandevis tät ångbåtstrafik från centrala Stockholm.

År 1948 uppläts Nidaros som lägerstuga för Lidingös scoutkår och användes som sådan ett antal år. Huset stod därefter oanvänt och brann ner efter ett blixtnedslag i juli 1960. Vad som nu återstår på platsen är husgrunden i granit, en halvcirkelformad terrass och i närheten en välvd prydnadsbro av betong. På Dietrichssons tid anlades en prydnadsdamm där vattnet pumpades upp ur en djup brunn och magasinerades i en stor cistern vid Nidaros.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

Gustaf Dalén gav uppdraget till den vid tiden välkände arkitekten Erik Hahr (1869–1944), att rita byggnaden. Erik Hahr har bland annat satt sin prägel på Västerås där han var verksam som stadsarkitekt. Likaså bär de arbetarbostäder, som Gustaf Dalén lät uppföra på Mittvägen i Bergsätra och de stora verkstadsblocken på AGA:s fabriksområde (1916–1917) Erik Hahrs signum.

Villa Ekbacken, som har en bostadsyta på 820 m2, har borgliknande nationalromantiska drag och är uppförd av slammat tegel på en huggen granitsockel och har ett högt valmat sadeltak. Fönstren är oregelbundet placerade i fasaden. Byggnaden uppfördes i två våningar med en källarvåning och en vindsvåning samt ett mindre loft. Mot vattnet har villan en utbyggd veranda i två våningar. Den övre delen var ursprungligen en sommarveranda som senare byggts in. På byggnadens kortsidor finns balkonger.

Villa Ekbackens mörkbetsade träinredning med bröstningspaneler och helfranska spegeldörrar specialritades av inredningsarkitekten David Blomberg (1874–1962). Han var anställd på NK, som vid den tiden var stilbildande när det gällde heminredning. Konstnären och dekorationsmålaren Filip Månsson (1864–1933) utförde invändigt ett dekorativt måleri på tak, i valv och fönsternischer.

Huset omges av en muromgärdad terrasserad trädgård med fontän, som är huggen i natursten. Tomtens parkkaraktär är till stor del bevarad. Muren mot Törnrosvägen är täckt med enkupigt tegel.

Gustaf Dalén fick aldrig se sin imponerande bostad. Vid ett experiment, som utfördes i Alby söder om Stockholm 27 september 1912 för att testa om gasackumulatorerna uppfyllde amerikanska säkerhetskrav, inträffade en explosion. Gustaf Dalén skadades allvarligt. Han tillfrisknade men hade förlorat sin syn. Med stöd av sin hustru Elma orienterade han sig i Villa Ekbacken.

Gustaf Dalén var uppfinnare. Även efter olyckan fortsatte han att arbeta med nya innovationer. Den egna bostadens kök har varit plats för att utveckla AGA-spisen med familjens medlemmar som assistenter.

År 1969 såldes fastigheten till kanadensiska staten, för att användas som bostad till ambassadören. Eklövet i grinden mot Törnrosvägen ersattes med ett lönnlöv. Fastigheten såldes ånyo 2011 och är numera en privatbostad. Eklövet i grinden har återställts.

I samband med att Lidingö stad detaljplanerade området gjorde Stockholms läns museum en antikvarisk undersökning av fastigheten 2010. Denna ligger till grund för de skyddsbestämmelser som fastställdes av Lidingö stad 2012 för att bevara Villa Ekbackens höga kulturhistoriska värde både exteriört och interiört.

Text av Lidingö stad och Lidingö hembygdsförening.

I huset på Parkvägen 10 bodde 1931–1949 Tora Dahl, författare och Knut Jaensson, litteraturkritiker.

Deras dörrar stod öppna för i stort sett hela den svenska litteratureliten. Här träffades de för intensiva och intellektuella diskussioner, här festades och åts goda middagar och här fanns alltid en bädd över. Stor dramatik utspelades i detta något mindre iögonfallande hus. Här föddes litterära mästerverk av människor som skulle komma att tillhöra den högsta litterära parnassen i Sverige som kom att fylla flera av Svenska Akademiens stolar.

Huset revs 1984.

• Erik Asklund
• Karin Boye
• Gunnar Ekelöf
• Nils Ferlin
• Jan Fridegård
• Eyvind Johnson
• Thorsten Jonsson
• Erik Lindegren
• Ivar Lo-Johansson
• Artur Lundkvist
• Harry Martinson
• Moa Martinsson
• Vilhelm Moberg
• Gustav Sandgren

Händelserna i huset beskrivs i böckerna Kamrater (1979) och Nya vägar (1980) av Tora Dahl samt av Jesper Högström i Jag vill skriva sant (2021).

Lidingö villastads snabba utbyggnad under 1900-talets början innebar att frågan om en ny skolbyggnad kom att stå högt upp på Lidingö köpings agenda. Små- och folkskolor hade anordnats, men de nyinflyttade familjernas barn behövde också tillgång till högre utbildning. AB Lidingö villastad donerade 1911 ett stort markområde i kvarteret Ängen med villkor att tomten endast fick användas för ett läroverk med tillhörande anläggningar. Undervisningen skulle starta 1 september 1913.

En arkitekttävling utlystes där Alf Landén vann första pris med Jakob Gate som andrapristagare. Inget av dessa förslag ansågs dock kunna genomföras oförändrat. Detaljbearbetningen kom att göras av Gate. Den äldsta byggnadsdelen (1) stod klar till höstterminen 1914 och där kunde 151 elever börja efter att föregående läsår varit inhysta i en villa.

År 1916 färdigställdes huvudpartiet av läroverksanläggningen (2), nu helt efter Gates ritningar. Denna inrymde en central aula som under många år kom att användas för kommunfullmäktiges möten. Lokaler för den kommunala förvaltningen ingick också. Ytterligare en tillbyggnad längs Hersbyvägen gjordes 1919 (3). Därmed hade skolan fått den form den hade fram till 1957.

En institutionsbyggnad, ritad av Bengt Gate, stod klar 1954. (4). Den inrymde lokaler för bland annat fysik, kemi och musik.

Ytterligare en flygel till huvudkomplexet, längs Åkervägen, uppfördes 1957 (5) och året därpå tillkom en matsalsbyggnad (6). Sporthallen (7) är uppförd 1980 efter att en tidigare hall brunnit ned. Den stora tomten har möjliggjort anläggandet av en idrottsplats.

Skolan, som 1914 kallades Lidingö kommunala samskola, fick efter en tid också gymnasieutbildning och den första studentkullen kunde utexamineras 1923. Skolan kom från 1935 att kallas Lidingö högre allmänna läroverk. Grundskolans införande medförde att skolan 1963 fick namnet Hersby skola. Sedan 1996 är skolan ett renodlat gymnasium och benämns Hersby gymnasium.